Valkompasserna är produkter av usel rapportering
Hur viktar man partiledare som vill skjuta i folkmassor mot kärnkraft?
”Ja, det här är ju tjurspillning”, konstaterade Ringo Starr efter att ha gjort ett facebooktest om vilken Beatle han var. Han blev förstås John.
Är man säker på sin politiska hemvist och gör en valkompass delar man lätt hans känsla. Men då är man inte heller målgruppen, valkompasserna är till för dem av oss som ännu inte bestämt sig vilket parti som ska få rösten i höst.
Först ut i år att lansera sin valkompass i år är TT — det är den SvD, Expressen och GP använder.
SVT, SR, DN och Aftonbladet har ännu inte presenterat några egna. Om det är för att det ännu är tidigt på valåret eller om suget efter producera valkompasser avtagit får vi se.
Valkompassernas problem
Problemen med att låta en maskin fråga vad du tycker om några saker och sedan spotta ut en röstsedel åt dig har varit desamma sedan valkompassens premiär 2002.
Utöver att nyhetsmedier är kroniskt odugliga på att välja ut de relevanta frågorna så finns det ingen meningsfull viktning mellan dessa.
TT:s valkompass lyfter de frågor partierna fått medieuppmärksamhet för senaste tiden.
Oavsett vad man tycker i sakfrågorna kan vi nog alla enas om att storleksordningen på folkräkning och kärnkraft är väldigt olika.
Den ena handlar om elförsörjningen för decennier framöver, den andra är en kontrollräkning av folkbokföringen. Och frågan om man är för eller mot mångkultur är inte ens konkret policy.
Rena lobby-frågor
Frågorna finns med för att särskilja partier som i övrigt tycker lika. Därför innehåller valkompassen rena lobbyistprodukter som gårdsförsäljningsfrågan, som vad man än tycker i frågan inte rimligen kan anses vara en av de 25 viktigaste i svensk politik.
Då har vi inte ens berört den lilla detaljen att kompassen är baserad på hur partierna själva svarar. Alla som någon gång suttit på en sexualkunskapslektion i högstadiet förstår de inneboende problemen i självrapportering.
Självrapporteringen bygger på partiprogram och svar från funktionärer. Hur väger en valkompass in en partiledare som tycker att polisen borde avlossa fler skott in i folkmassor? Hur viktar man det mot kärnkraft?
Produkter av usel rapportering
TT:s valkompassmakare är så öppna med att instrumentet är trubbigt att det inte riktigt går att skaka av sig känslan att de försöker svära sig fria från det.
Dessvärre behövs valkompassen, för politikrapporteringen här i landet håller inte måttet på någon av de större redaktionerna.
Gör man som drakarna och ägnar hela mandatperioden åt att rapportera om politiken som om den vore idrott – med poängplockning, byte av spelare och debatter om vem som vann debatten – ja, då kan det inte komma som en överraskning att många som ska till vallokalen är osäkra på hur de ska rösta.
Trots att de allra flesta av oss har ett rätt bra grepp om vad vi tycker är rätt och fel, vad som är orättvist och vad som behöver förändras.
Hade svenska nyhetsmedier över lag klarat av sitt uppdrag – att berätta för allmänheten vad som pågår i angelägna frågor – då hade det inte behövts några valkompasser.
Då hade folk varit lika säkra som Ringo på att testet de precis tagit är tjurspillning.