Det sägs att krigets första offer är sanningen och i sådana fall kan man nog hävda att yttrandefriheten och åsiktsmångfalden lever rätt farligt när kulorna börjar vina.

Naturligtvis är det varenda demokrats plikt att ställa sig bakom det ukrainska folket när de nu slåss för sin självbestämmanderätt. Naturligtvis ställer det också Sverige inför svåra frågor om hur vi gör med vår försvarsförmåga och hur vi ska förhålla oss till vår militära alliansfrihet.

Men det kan vara värt att påminna om att Sverige inte är i krig. Det är inte Sverige som är attackerat.

Fick en reprimand av Hökmark

Däremot är det helt uppenbart så att en del svenska debattörer upprättat en liten tyckonomjunta som tänker använda sig av blodbadet i Ukraina för att frammana en krigstida samhällsdebatt.

Vi tar några exempel.

När SVT skickade tillbaka sin rutinerade korrespondent Bert Sundström till Moskva lät han förstå att han, inte minst med omsorg om de ryssar han önskar intervjua, kommer behöva förhålla sig till nya ryska censurlagar. Agentromanförfattaren Lars Wilderäng påstod iskallt att SVT nu ”endast ska rapportera Kremls narrativ”.

När Mikael Nyberg i Aftonbladet kritiserade Nato och Natos historia – Sverige är alltså inte medlem ännu – så twittrade Göran Rosenberg följande: ”Putins PR-avdelning kunde inte ha skrivit det bättre”. Ändå kallade Nyberg det ryska agerandet mot Ukraina för ett folkrättsvidrigt övergrepp. Gör Putins PR-avdelning sådant?

När ärkebiskop Antje Jackelén twittrade om ”kriget i Ukraina” fick hon en reprimand av megamoderaten Gunnar Hökmark. Sådana formuleringar vittnar om att man anser att Ukraina bär skuld till konflikten och det är rena rama vänsterpartismen, enligt Hökmark. Åtta timmar innan han gick loss på ärkebiskopen hade Hökmark själv använt formuleringen ”kriget i Ukraina”.

Konfliktforskare är rasbiologer

Och nu har Expressens Jens Liljestrand tagit skribenten Per Wirtén i upptuktelse. Wirtén har i en förvisso trött text sagt att han i det offentliga samtalet om kriget saknar ”krigsvägrare” och ”krånglande konfliktforskare”. Då ryker topplocket på Liljestrand: ”Förlåt, men det är i mina ögon lite som att sakna alla krånglande rasbiologer, psykologer och präster som kan pigga upp debatten om afrikaner och homosexuella.”

Ursäkta, men hur står det till?

”Det är nog inte heller en speciellt sund utveckling att högermän just nu lättvindigt pekar ut de som inte tycker att krig och militärallianser är något man beslutar om över en kafferast som mer eller mindre landsförrädare”, skrev den här tidningens kulturredaktör Johannes Klenell för ett tag sedan.
Nu är de också vänner av rasbiologi, tydligen.

Den frenesi som svenska högermän visar när de nu försöker fula ut folk som de vet eller misstänker inte delar deras syn på säkerhetspolitiken är samtidigt värd att ta på allvar. All petimätergranskning av vad folk skriver på Twitter, alla hot takes, all ilska, alla lättvindiga anklagelser om att gå i Putins ledband…

Tänk om Sverige verkligen vore i krig. Tänk så många bedrövliga texter tyckonomjutan skulle behöva skriva då.

Jag säger inte att det är det bästa argumentet för att försöka hålla Sverige och EU utanför alla krig, men det är i alla fall ett argument som ökar i viktighet.