SLUTREPLIK. Jag kan bara tacka för tydligheten från Stefan Koskinen på Almega i hans debattsvar.

I sin replik bekräftar Koskinen delvis vår bild; att industrinormeringen har bidragit till en stabil svensk lönebildning. Det är därför förvånande att Koskinen i samma andetag verkar så ointresserade av att upprätthålla den modell som han menar tjänat Sverige väl. 

För det är faktiskt konsekvensen av de ”dialogavtal” som Almega förespråkar. Om industrin även fortsatt ska kunna vara en normerande kraft för svensk lönebildning krävs det att arbetsmarknadens parter, inte enkom industrin, står upp för normeringen. Inte bara i ord utan också i handling, genom de kollektivavtal de ingår.

Det är därför inte hållbart, att som Almega, flyta vid sidan av och samtidigt förvänta sig att alla andra ska försvara industrins normerande roll. Om vissa grupper tillåts springa ifrån, kommer kompensationskraven för andra som ett brev på posten.

Samma med sifferlösa avtal

Det spelar ingen roll om det kallas sifferlösa avtal eller om det draperas i fina ord som dialogavtal, konsekvenserna blir desamma.

Kommunal ser precis som Koskinen problem med hur industrinormeringen fungerar i dag, till exempel i hur den inte har lyckats hantera nödvändiga relativlöneförändringar mellan avtalsområden. Men lösningen är inte att omkullkasta dagens modell som både skapat stabilitet och reallöneökningar.

Relativlöneförändringar måste ske öppet och transparent, med bred acceptans, genom de centrala avtalen. Inte genom ett system med sifferlösa avtal, där den som skriker högst och har medvind är den som får mest. Det är inte att ta ansvar för svensk lönebildning. 

  • Johan Ingelskog
    avtalssekreterare, Kommunal