Det blev en händelserik Oscarsnatt, inte minst för Will Smith. Han kammade hem priset “bästa manliga huvudroll” för sina skådespelarinsatser i filmen “King Richard” om tennisunderbarnen Venus och Serena Williams pappa Richard Williams. 

Framgången kommer i all framtid att överskuggas av en händelse som ägde rum bara en stund innan på samma gala. Will Smith får en härdsmälta när Chris Rock skojar om frun Jada Pinkett Smithss alopeci.

På bara några få sekunder går han från att skratta med till att upptäcka sin frus nedstämdhet till att rusa upp på scenen – och klappa till Chris Rock. 

Många antog att det var en del av skämtet men hyfsat snabbt förstår alla att det är allvar, inte minst på grund av en chockerad Rock. 

Talesperson för alopeci

Pinkett Smith har varit öppen med sin sjukdom. Med öppen menas inte bara att ge intervjuer utan genom att praktiskt taget utropa sig själv till internationell talesperson för sjukdomen alopeci.

Hon säger sig älska sin kala hjässa och sägs känna sig fri från eurocentrism och förväntningar som kommer med att vara en svart kvinna med texturerat hår.  

I välregisserade Instagram-videos berättar hon om hur håret alltid varit grund för ångest och oro och att hon nu slipper platta, anpassa och göra avkall på sig själv.

Hon hyllar autencitet och kvinnor som vågar, tar för sig och uttrycker sig. Att våga utmana det typiska och det förväntade hyllas löpande i hennes sociala kanaler. 

Sjukdomen som kassako

Alla har, som bekant, rätt till sin känsla och det finns väl något mänskligt i att inte vilja bli roastad finför miljoner tittare världen över. Premisserna för humor, inte minst på amerikanska galor, har dock länge varit att det är ok med tjuvnyp här och där.  

Det finns något förmätet med att tjura ihop inför hårskämt när man själv förvandlat sin sjukdom till en kassako. Det anmärkningsvärda är att hennes make får en knäpp (för kom igen, låt oss kalla en spade för en spade) och känner sig nödd att steppa in. 

Vi kan försöka rationalisera och spekulera kring de tuffa stunder som föranlett Jada Pinkett Smiths öppenhet kring sjukdomen. De sömnlösa nätterna, sorgen, trösten. Hår som livslångt trauma som peakar med att helt tappa det.

Det är givetvis känsligt och tufft. Att från- och frikoppla sig från estetiska förväntningar som kvinna är ett livsprojekt alltför få lyckas slutföra.

Förhoppningen om att vara fri från att ha en man som ska skydda en från världen och från vanära trodde jag dock vi kommit längre med. 

Pinkett Smith ingen duvunge

För dem som följt Will och Jada över tid är det framför allt det faktum att han ska kliva in och rädda henne som känns bisarr. Jada är ingen duvunge, direkt.

Hon har alltid varit och uppfattats som ett subjekt, en handlingskraftig kvinna som säger och gör det hon tycker och känner för. Att en man, oaktat anledning, då ska försvara hennes heder känns rent ut sagt sunkigt, förlegat, bakåtsträvande. 

Will Smith går efter smällen upp,  tar emot sin Oscar och håller ett tårdrypande tal om att han lever upp till den galna pappa-bilden som spridits om honom de senaste åren. Han ber om ursäkt till galan, till kollegor och uttrycker förhoppningar om att få en inbjudan till framtida fester.

Han orerar om hur han, liksom fadern som porträtteras i den film han prisats för, bara vill skydda sin familj. Och att kärlek får en att göra “galna saker”. Våld ursäktas med kärlek. Varningsflagg. 

Pappa Williams oäkta barn

Ingenstans i filmen “King Richard” nämns att pappa Williams drillade sina döttrar genom att bland annat skjuta bollar på dem för att de inte presterat bra nog.

Inte heller anklagelser om överträdelser i form av antisemitism eller det faktum att han har varit serieotrogen och misstänks ha ett tvåsiffrigt antal oäkta barn som han totalt försummat nämns.  

Will Smith själv beskriver det som att han lärde sig vad känslor var genom dottern Willow Smith.

När hon var tio och ville sluta turnera som förband till Justin Bieber lyssnade han inte förrän hon rakade av sig håret. Resultatet blir givetvis en självömkande, manlig insikt där han i stället för att se att hans eget gränslösa pushande påverkat dottern negativt inser att han själv inte blivit tagen på allvar som barn. 

Att den hyllade självbiografi han släppte i slutet på förra året till stor del kretsar kring en våldsam och känslomässigt förstoppad far (som han envisas med att kalla “daddio” genom hela boken) känns näst intill ironiskt. 

På bekostnad av kvinnorna

Män som inte lyckas hålla uppe fasaden kan alltid hitta barndomstrauman att skylla på.

När framgångarna överlappar varandra kan alla se att mål skyr medel.  De otaliga övertramp som begås överskuggas av priser, pokaler, framgång – och den påstådda kärleken till sin familj.

Männens beteende förskönas och rationaliseras. Kärlek likställs med bråk. Machokultur, toxisk maskulinitet, patriarkat. Oavsett vad vi kallar det är det på bekostnad av en kvinna.

För ett drygt decennium sedan var det dottern Willow, denna gång hans fru. 

På sociala medier kan vi nu se försök att rädda upp situationen genom bildtexter där Will och Jada Pinkett “got all dressed up to choose chaos” i vad man inte kan tolka som annat än ett försök att framstå som Bonnie & Clyde. Dock framstår det mest som desperat.

Det blir med all sannolikhet svårt för Will Smith att sminka denna gris.