Senast förra veckan skröt jag på lekplatsen för de andra föräldrarna om att Kavatskorna – som alla tycker är så tåliga och bra – minsann tillverkas i mitt forna hemland Bosnien.

Jag berättade om den kunskap och hantverksskicklighet som finns tack vare den anrika och historiska sko- och lädertillverkningen i landet.

Min egen 1-åring har ett par begagnade Kavatskor och vi i vår lilla familj förundras varje gång vi tar av skorna och ser att strumporna är torra. Detta trots ett evigt hoppande i vattenpölarna vid gungorna.

Det känns som var och varannan unge bland Stockholms socialt medvetna medelklass har ett par Kavatskor.

Så kom Uppdrag gransknings avsnitt om ”Barnskofabriken” om de dåliga arbetsvillkoren på den svenska Kavat-fabriken i Bosnien-Hercegovina.

Sparkad för graviditet

En av gångerna det brast för mig under den 59-minuter långa granskningen var när en kvinnlig skoarbetare återberättade hur hon hade fått sparken på studs när hon berättat om sin graviditet.

Hon förklarade sakligt och sammanbitet vad som hade hänt men sedan sprack hennes röst och hon försökte hålla tillbaka gråten.

Hon berättade hur inte en enda av hennes arbetskamrater hade vågat gå fram till henne för att trösta och stötta när hon visades på porten. De var rädda för sina egna anställningar.

Det är sådant som gör mest ont i människan – inte jobbet och lönen man förlorar – men att stå där helt ensam och övergiven i en svår stund.

Detta säger väldigt mycket om vad det är för arbetsplats som fabriksdirektören Smail Sabic har skapat. Arbetarna vågar inte med egna röster framför kameran berätta vad de tycker om förhållandena på hans fabrik.

De får inte organisera sig fackligt, inte prata med journalister, inte ta semester när de vill och de får löner som det inte går att leva på i Bosnien. De blir hotade och trakasserade.

Månadslönerna ligger på cirka 2 500–3 000 kr samtidigt som den genomsnittliga levnadskostnaden för en familj med två barn ligger på ungefär 12 000 i månaden.

Kavats svältlöner tvingar arbetarna att ta lån för att klara sitt uppehälle.

Trump-lik megaloman

Smail Sabic framstår för övrigt som en Trump-lik megaloman i granskningen.

Efter den kritiska intervjun med honom ser han till att samla alla drygt 130 anställda på fabriken. Han meddelar sedan stolt till SVT-journalisterna att inte en enda arbetare velat gå med i facket. Att han samlat ihop underskrifter på det och att absolut ingen är missnöjd med honom.

Han har alltså de anställda helt i sitt grepp. Det är så förnedrande mot de skickliga och underbetalda arbetarna på hans fabrik. Han verkar inte ens själv förstå hur sjukt det hela framstår.

Kavats VD Magnus Ericson bemöter kritiken med att säga ”Det är inget jag känner till. Jag har ett sådant förtroende för ledningen där nere, så jag kan inte se att det finns någon sanning i det.”

Det visar att han antingen inte har en aning om vad som försiggår på hans fabrik i Bosnien eller att han ljuger. Man kan också ifrågasätta hans omdöme när han helt blint litar på fabriksdirektören Smail Sabic i det här fallet.

Vad är det för skojare som leder företaget?

Minnen för oss med rötter i Bosnien

Bakom Kavats varumärke byggt på social medvetenhet och hållbarhet döljer sig istället ett modernt slaveri med dessa två herrar på toppen.

Kriget i Ukraina väcker många hemska minnen till liv bland oss svenskar med rötter i Bosnien. Nu också sorgen att se vilket tillstånd landet är i snart 30 år efter krigsslutet. Vilka villkor människorna lever under.

Jag vill inte bojkotta Kavat. Jag vill att fabriken ska vara kvar. Jag vill att de bosniska arbetarna som uppenbarligen tillverkar populära skor av väldigt hög kvalitet ska få rätt att organisera sig fackligt.

Jag vill att de ska kunna tala fritt och stå upp för sig själva, inte hunsas och förnedras av personer som fabriksdirektören Sabic. De ska ha rimliga arbetsvillkor och rimliga löner.

Vi som konsumenter och föräldrar till barn som staplar runt i dessa små skor måste kunna kräva detta av ett svenskt företag som Kavat.