Efter Rysslands invasion av Ukraina har miljörörelsen plötsligt anklagats för att ha gått Putins ärenden.

Till exempel twittrade psykiatern David Eberhard att det var miljörörelsen ”som gjorde Europa beroende av Putin”. I samma anda hävdade Jimmie Åkesson – som för bara några veckor sedan vägrade välja mellan Vladimir Putin och Emmanuel Macron –att gröna partier varit Putins ”nyttiga idioter”.

Uttalandena visar hur konservativa och högerpopulistiska röster på senare år försökt vinkla klimatfrågan i ny riktning.

I decennier har miljörörelsen protesterat mot nya motorvägar, flygplatser och oljeraffinaderier. Åtgärder som på ett konkret sätt hade kunnat minska massbilismens klimatpåverkan och beroendet av utländsk olja – men som ofta avfärdats som framstegsfientliga.

Istället för att beskylla miljöaktivister för att vilja minska oljeberoendet har delar av högern istället börjat påstå det motsatta. Skälet är att de satt likhetstecken mellan klimatpolitik och kärnkraft.

Inget ökat oljeberoende

Att miljörörelsen ensamt skulle ha dikterat svensk energipolitik de senaste decennierna är en löjeväckande tanke. Inte heller påståendet att avvecklingen av svensk kärnkraft skulle ha ökat beroendet av rysk olja eller gas håller för en närmare granskning.

Svensk kärnkraft har börjat avvecklas, men utbyggnaden av förnybar energi – främst vindkraft – har gått snabbare.

Därför har Sverige kunnat exportera mer el de senaste åren, trots att flera reaktorer stängts. Oljeberoendet i Sverige har stadigt minskat över tid, och är idag främst knutet till transportsektorn.

En annan av anklagelsepunkterna mot miljörörelsen har inte alls med Sverige att göra utan gäller den tyska kärnkraften. Med tanke på att beslutet om fullständig avveckling fattades av Angela Merkels regering efter Fukushima-katastrofen 2011 kan det även här tyckas lite långsökt att skylla allt på miljörörelsen.

Men det är sant att den tyska miljörörelsen under lång tid hyst ett starkt motstånd till kärnkraft. Ytterst kan det spåras till kalla krigets dagar. Den första generationen kärnkraftsmotståndare på 1970-talet var barn till de tyskar som lagt Europa i ruiner 1939–1945.

Ökad handel gav inte fred

Att det delade Tyskland var en trolig skådeplats för ett eventuellt tredje världskrig bidrog också till att kärnenergin fick en särskild apokalyptisk laddning. Ändå är det svårt för en utomstående att förstå den tyska energipolitikens prioriteringar.

Beslutet att avveckla kärnkraften innan man fasat ut smutsig kol och rysk gas framstår som en klimatmässig och säkerhetspolitisk blunder. Det innebär dock inte att bibehållen kärnkraft hade gjort landet oberoende av rysk gas.

Kolkraften har av många setts som ett sämre alternativ än gasen. Satsningarna på ryska gasledningar inleddes dessutom långt innan beslutet om kärnkraften fattades och måste ses i ljuset av 1990-talets utbredda tro på att ökad handel skulle föra Ryssland närmare Europa med fred och demokrati som följd.

Ett mjölkpaket rysk olja

Den ryska invasionen av Ukraina påminner om att Europas beroende av rysk naturgas är ett stort problem ur både säkerhets- och klimatpolitisk synvinkel. Men det är viktigt att komma ihåg att olja är en viktigare inkomstkälla än naturgas för den ryska ekonomin.

När Ryssland inledde sin invasion av Ukraina i slutet av februari importerade Europa varje dag 500 miljoner liter olja från Ryssland. Det motsvarar ungefär ett mjölkpaket rysk olja per invånare. Varje dag. Det är också här Sverige kan göra skillnad på allvar.

När Internationella Energirådet, IEA, nyligen presenterade tio punkter som länder kan genomföra för att minska beroendet av olja och gas uppmuntrade man till sänkt hastighetsgräns på motorvägar, att byta flyg mot tåg, införa billigare eller avgiftsfri kollektivtrafik, och införa bilfria söndagar i större städer.

Intressant nog är det förslag som omfamnats av miljörörelsen i decennier.