Ida-Maria Svonni lämnade gruvan för renarna: ”Det räcker – vi vill inte ha fler gruvor”

”Vi i Socialdemokraterna älskar gruvor”, utbrast Karl-Petter Thorwaldsson i en av sina första intervjuer som näringsminister. Igår var det också han som meddelade att regeringen ger tillstånd till den omstridda gruvan i Kallak i Jokkmokks kommun.

Uppsvinget för den svenska gruv­näringen har väckt entusiasm hos politiker och företag, för att inte säga upp­hetsning.

Det förstår Ida-Maria Svonni bättre än de flesta. Hon är uppvuxen i Svappa­vaara, en by där allt kretsar kring LKAB.

– Som 16-åring fick jag sommarjobb på kulsinterverket. Drömmen var att få fast jobb där. När jag var 18 höll den på att bli sann: Jag hade sommarjobb igen och ­kunde få stanna kvar.

Men hur mycket tryggheten vid LKAB än lockade valde Ida-Maria Svonni att åka tillbaka till Kiruna och gå ut gymnasiet, för att sedan söka till lärar­utbildningen i Luleå.

När hon berättar vad som sedan hände går hon över till presens, så levande är minnet för henne:

– Som 20-åring träffar jag min blivande man. Det blir en omsvängning i livet.

– Han lever mitt i den samiska kulturen och språket, med renskötseln i centrum. Den kultur som min farfar övergav när han lämnade renskötseln i Tornedalen, och köpte ett svenskt efternamn för att dölja sin samiska identitet. De rötter som vi inte pratade om i min familj.

Väljer liv med renskötsel

Ida-Maria och hennes pojkvän blir ”jätte­förälskade”. Paret väljer ett liv med renskötsel och bosätter sig i Jukkasjärvi, som är vinterbetesland för renarna. På kort tid får de tre döttrar.

Men renhjorden är inte stor nog för att ge två inkomster, och så småningom återvänder Ida-Maria Svonni till LKAB.

– På en så trygg arbetsplats lär du dig mycket. Det bästa är arbetsmentaliteten i skiftlaget. Man fostrar varandra. Man gör allt för att kvaliteten ska bli hög.

Ida-Maria Svonni har bara lovord för LKAB som arbetsgivare. Men efter sammanlagt tre perioder som LKAB-anställd bryter hon ändå upp.

– Krocken med den samiska kulturen blev för stor. En kultur där man lever med naturen, brukar den utan att förbruka.

– Jag förstår att stål behövs. Vi är inte emot LKAB:s gruva. Men det räcker nu, vi vill inte ha fler gruvor.

Betesmarkerna krymper för renar

Till skillnad från LKAB:s gruva, som inte påverkar samebyn Talma, kommer den grafitgruva som det australiensiska bolaget Talga snart öppnar att krympa betesmarkerna för Ida-Maria Svonnis och hennes makes renar.

– Utländska företag tar inte samma ansvar som statliga LKAB. De tar vad de vill ha och försvinner när malmen är slut, befarar Ida-Maria Svonni.

I årtionden fick politiker i Norr­botten kämpa för varje nytt jobb. Ida-Maria Svonni, som i dag är projektledare på Sametinget, anser att det är dags att ­tänka om.

–  Nu har vi brist på personal och bostäder. Då kan vi inte säga ja till varje gruv­etablering.

Medan en gruva har en bestämd livslängd är renskötsel en hållbar näring. För Ida-Maria Svonni är det avgörande.

– I dag får samer vara stolta över sin kultur – samtidigt som rennäringen aldrig har varit så trängd. Drömmen är att våra döttrar ska ta över renarna och föra arvet vidare. Men nya gruvor gör det svårt.