REPLIK. Vi håller med om det som Johan Ingelskog skriver om svensk lönebildning i sitt debattinlägg den 15 mars; Industriavtalet är och har varit bra. Vi hade också mycket riktigt en skadlig lönekarusell på 1980-talet med hög inflation och urholkade löner som följd.

När det gäller sifferlösa avtal tycks Ingelskog dock hamna lite snett. Dessa är inte något nytt påfund från oss. Det första sifferlösa avtalet tecknade vi redan 1992.

I dag tecknar vi totalt ett trettiotal sådana avtal och vår förhoppning är att de ska bli fler. Trots 30 år med sifferlösa avtal tycks industriavtalet ha klarat sig bra. 

Egentligen är sifferlösa avtal ingen bra benämning. Vi föredrar att kalla avtalen för dialogavtal eftersom det bättre beskriver vad avtalen går ut på. I stället för att reglera lönebildning och lönesättning i centrala kollektivavtal mellan parterna, bygger avtalen på diskussioner som förs på lokal nivå. Fördelarna är uppenbara och kopplingarna till det enskilda företagets utveckling och medarbetarnas prestationer är självklara.

Industrinormen hindrar flexibilitet

En svaghet med en alltför hårt driven industrinormering är att den inte kan hantera relativa löneförflyttningar. Skillnaderna mellan olika branscher är låsta sedan 1997 och sedan dess höjs alla centrala avtal utifrån det så kallade märket. Detta ger inget utrymme att hantera branschförändringar, kompetensbrist eller önskvärda statushöjningar för specifika yrken.

Skulle ett centralt tecknat kollektivavtal för en bransch gå utöver märket, kommer kompensationskraven från andra fackförbund som ett brev på posten. Det är nästintill ett omöjligt konststycke att som fackförbundsordförande förklara för medlemmarna att får mindre än andra och samtidigt kunna räkna med att bli omvald. 

Strukturella förändringar kan inte hanteras med en siffra i ett centralt reglerat kollektivavtal. Alla försök att kringgå siffran skulle leda till kompensationskrav från andra. Resultatet – en repris av 1980-talets skadliga lönespiral.

Sifferlösa avtal, eller dialogavtal, är också föremål för omfattande mytbildning. Medan vissa fackliga företrädare hävdar att de möjliggör skyhöga löneökningar, menar andra att avtalen innebär helt uteblivna lönepåslag. 

Dialogavtal ger bättre löneutveckling

Sanningen är att dialogavtalen på branschnivå ligger mycket nära normeringen, med tillägget att de ger möjligheten till lokala höjningar beroende på företagets utveckling och medarbetarna prestation.

Det är framför allt Ledarna och akademikerfacken på tjänstemannasidan som visat vägen genom att teckna dialogavtal. Vi kan konstatera att de arbetsgivare som ges möjlighet att diskutera lönebildning, med utgångspunkt i företagets utveckling och lönesättning utifrån medarbetarnas prestation, är mer positiva till lönehöjningar. 

LO-avtalen, som ofta utgår från en siffra som arbetsgivaren är tvungen att följa oavsett företagets utveckling eller medarbetarens prestation, får ofta motsatt effekt. Dessa arbetsgivare får en mer negativ inställning till kollektivavtal och tvingande lönehöjningar utan förankring i verksamhetens förutsättningar.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att ha dialogavtal och att industrin, under överskådlig framtid och tillsammans med sina parter, förhandlar fram en normering som påverkar oss alla. Almega står upp för den svenska lönebildningen och dialogavtalen är en allt viktigare del i denna.

  • Stefan Koskinen
    arbetsgivarpolitisk chef, Almega