I kris och krig vänder Sverige blicken österut. Efter att Putin invaderade Ukraina är det ryska hotet ett faktum igen, och plötsligt hägrar också myten om de härdade finländarna.

Peter Hultqvist, svensk försvarsminister, lyfts fram för sitt finska påbrå. Hans mamma kom till Sverige som ett av ungefär 70 000 finska krigsbarn under Vinterkriget.

Man kan vara för eller emot Nato, men i Sverige tas åtminstone försvarsministerns finskhet som en kvalitetsstämpel inför ett potentiellt krig.

Mikael Damberg, finansminister, förstår det ryska hotet på allvar eftersom hans morfar stupade i Vinterkriget. Patrik Oksanen, profilerad svensk försvarsvän, utropade på Twitter att det innebär att Dambergs morfar vilar i en ”hjältegrav”.

Blodmystiken ligger i luften. Den tysta, kalla, krigsvana finnen är plötsligt det coolaste man kan vara i Sverige.

Urfinsk i den svenska debatten

I åratal har konservativa män från moderater till högerextrema anklagat svensken och svenskt försvar för feminisering och bögfasoner. Nu skramlar samma män inför krig och krigsromantik men verkar ha gått på sin egen myt om den svenske mannen.

Bäst att inspireras av brödrafolket i öst – människorna från ärans och hjältarnas land som vet vad ryssen och 30 minusgrader innebär.

Som urfinsk känner jag och mitt nedärvda genetiska minne sig manade att nu bidra till den svenska debatten. Jag dödade trots allt min första björn med ett insmugglat snuslock i femårsåldern, strax innan jag tvingades flytta till Sverige.

Tror ni mig inte? Jag är född i Björneborg. Björnriten står inskriven i kommunstadgan. Lyssnar man noga när jag kliver in i ett rum kan man svagt höra Björneborgarnas marsch spelas i bakgrunden.

Gråter bara till tango om Ladoga

Min mammas morfar sköts ihjäl en timme innan Vinterkriget blåstes av. Min egen morfar gick ut i fortsättningskriget och kom tillbaka med bara sina sämsta sidor i behåll. Jag har inte blod, jag har is i mina vener. Även i Sverige har jag uppfostrats med bastu, björkris och barkbröd.

Jag gråter bara när jag är full, om jag hör en tango som får mig att tänka på Ladoga. Inte för att jag själv varit där, utan för att minnet av det numera ryska Karelen är inristat i mitt DNA.

Granskar man mina celler under ett mikroskop bildar de rop ur den nordiska historiens djup. De stavar inte membran, cytoplasma eller mitokondrie som hos svenska fredsskadade celler. De formar sig och delar sig kring snö, skog och Mannerheim. När jag blundar ser jag ryssen genom ett kikarsikte.

Vet vad krig innebär

Kanske är det mitt blod, kanske är det att jag läst den ungerska författaren Agota Kristof, vitryska Svetlana Aleksijevitj och ja, finska Väinö Linna. Jag förstår också vad krig är. Det är ett brutalt och meningslöst lidande.

På svenska Twitter har jag läst skämt om att Finland kanske ska passa på att ta tillbaka landområdena vi förlorade i det där kriget där min mammas morfar och Dambergs morfar stupade. Nu när Ryssland ändå är upptagna i Ukraina, menar man.

Som finsk har jag kanske inte samma sinne för humor. För det enda jag kan tänka på är min finska kusin som fick sitt första barn för fem månader sedan och på min egen morfar som tappade stora delar av sin mänsklighet i kriget.

Kristider är inte plats för romantiseringar och drömmar om fornstora dagar. Det är tider för is i magen, inte i venerna. Det verkar krävas att en finsk kvinna förklarar det för konservativa svenska män.