“Det har varit värt varenda krona”. Så beskriver Svenska Dagbladets kulturskribent Essy Klingberg det faktum att hon förlorat drygt 30 procent av det hon investerade i början av pandemin. ”Jag må vara fattigare, men jag har framför allt fått känna mig som en del av min samtid”, skriver hon. 
  
En del av sin samtid har också de löntagare fått vara som under hela pandemin hållit käften och knegat på med sänkt reallön. Har det varit värt varenda krona? Tveksamt. En ekonomisk försämring är inte ett kulturellt fenomen utan en fråga om att överleva. Det finns ingen samtidsgemenskap att trösta sig med för den som inte klarar av att betala sina räkningar.  

Inflationen gör att nästan allt blir dyrare

Och just nu är räkningarna väldigt höga. El, diesel, mat och hyra. Inflationen skenar och lönen räcker till mindre. “Det är dyrt att vara svensk”, som Ebba Busch brukar säga. Men det är inte lika dyrt för alla svenskar.  Just nu suger det att ha ett riktigt jobb. 
  
Marknadens oförmåga att möta en snabbt uppgående efterfrågan när samhället öppnats upp efter pandemin, är en anledning till den snabba inflation vi ser. En annan är de kraftigt ökade energi- och drivmedelspriserna. Allt verkar bli dyrare – utom arbetskraft.  
  
Svenska löntagare tog ansvar i coronakrisen, accepterade att avtalsrörelsen 2020 sköts upp och väntade tålmodigt. Löneökningar fick vänta till efter krisen och det ledde i praktiken till mindre pengar för bland annat restaurangbiträdet, butiksmedarbetaren och den personliga assistenten.
 
Samtidigt så uppgår en verkställande direktörslön till 65 gånger en industriarbetares. Under pandemin frodades storkapitalet som vanligt och antalet miljardärer ökade lavinartat.  De människor som stod i frontlinjen får nöja sig med att fortsätta ta ansvar för svensk export och svenska jobb. De allra flesta, dessutom, utan retroaktiv ersättning för den tid det gamla avtalet löpt vidare. I praktiken har vi i dag en reallönesänkning.  

Svenska löntagare de stora förlorarna

Förlorare är helt enkelt de svenska löntagarna som har mindre att röra sig med och en svältande välfärd. De av parterna framförhandlade dryga 2 procenten för i år och inflation på dryga 4 procent gör förlusten till ett faktum. Ingen kommer till deras undsättning och justerar upp avtalet i efterhand. Lagt kort ligger.  
 
För människor som trots att de omfattas av kollektivavtal tjänar under 20 000 kronor innan skatt är det ingen liten sak.   
  
För den som redan saknar marginaler och som arbetar i de branscher där det aldrig tycks finnas möjlighet att höja löner till nivåer som klarar oförutsedda utgifter är det ingen liten sak. Det är det inte heller för den som inte kan hoppa från arbetsgivare till arbetsgivare i hopp om att kunna förhandla högre på egen hand.  
 
Inte heller för den som arbetar i branscher där lönen faktiskt aldrig är högre än att oväntade prishöjningar på mat, hyra och bensin riskerar att slå sönder privatekonomin.  
 
I höst följs valrörelsen av en avtalsrörelse. Då är det upp till bevis för den svenska modellens förmåga att stävja den skenande ojämlikheten som späds på av den höga inflationen. Lönerna för vanligt folk borde helt enkelt höjas – rejält.