På Medlingsinstitutets konferens häromveckan höjdes tonläget i debatten om lönebildningen när Almegas arbetsgivarpolitiska chef pekade ut Sveriges kommuner och regioner, vid sidan av EU, som det största hotet emot svensk lönebildning. 

Det är magstarkt påstående från en arbetsgivareorganisation, som genom att propagera för sifferlösa avtal som det enda och självklara alternativet, själva utmanar hela den svenska lönebildningsmodellen. 

Lönenormerande avtal skapar stabilitet

Lönebildningen på svensk arbetsmarknad har sedan 1990-talet präglats av stabilitet. Vi har haft få strejkdagar och reallöneökningar i stort sett varje år. En bidragande orsak till detta är den lönenormering som kom till stånd i och med att industriavtalet undertecknades.

Parterna tog lärdom av den skadliga lönekarusell som präglade 1980-talet och insåg vikten av en stabil lönebildning. Arbetsgivarna inom industrin övergav sina krav på en helt decentraliserad lönebildning och accepterade rikstäckande kollektivavtal på förbundsnivå, samtidigt som de fick löften om att företagens konkurrenskraft skulle inta en central roll i löneförhandlingarna.

Industriavtalet vilar således på principen om att förbundsavtalen inom industrin ska fungera som kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad. 

Även om det finns all anledning att vara kritisk till hur delar av industriavtalet fungerar idag är principen med ett lönenormerande avtal något som i grunden har tjänat svenska löntagare och företag väl.

Sifferlösa avtal hotar stabiliteten

Det är därför svårt att acceptera Almegas verklighetsbeskrivning och synen på vad det är som utgör ett hot mot lönebildningen. Sifferlösa avtalen, som är Almegas vision och målsättning, bygger på principen om att det är upp till varje företag att sätta lön efter sin egen bärkraft, helt utan hänsyn till industrinormen. 

Det medför att lönerna drar isär, skillnaderna mellan grupper ökar. Då blir risken för en lönespiral påtaglig, det vill säga att lönerna stiger till följd av ökade priser och att priserna ökar till följd av löneökning. De frångår alltså helt principen om en centralt reglerad kostnadsnorm på arbetsmarknaden, vilket inte bara riskerar utan som vi också sett, leder till högst oönskade effekter. 

De parter på svensk arbetsmarknad som tecknar sifferlösa avtal står inte tydligt upp för den lönebildningsmodell vi har idag. Det senaste exemplet är när pandemin tog fart under våren 2020 och ovissheten kring effekterna för svensk ekonomi var stor.

Parterna på arbetsmarknaden enades om att skjuta upp avtalsrörelsen, och därmed lönerevisionerna, utan kompensation. Därmed tog stora grupper på svensk arbetsmarknad ett betydande ansvar för lönebildningen och svensk ekonomi.

De sifferlösa avtalen gick emellertid under radarn och genomförde lönerevisioner trots den osäkra situation som svensk ekonomi befann sig i, och tvärtemot de normerande parternas agerande.

Den modell med sifferlösa avtal som Almega förespråkar kommer att leda till kompensationskrav från andra grupper på arbetsmarknaden. Det kan ske från individer på samma ort eller konkurrerande företag. Det kan ske från andra yrkesgrupper eller från fack på nationell nivå som  riskerar att leda till en lönespiral som vi inte sett sedan 1980-talet i Sverige. Det kan i sin tur leda till en ond cirkel av ökat inflationstryck och nya krav om kompensation för det. Reallönerna äts då upp och svensk ekonomi tar allvarlig skada. Om det här synsättet på lönebildningen sprider sig så kommer den stabilitet som vi sett i snart 30 år gå om intet. 

Almega vacklar i sitt stöd

Så, vem ska ta ansvar för helheten och stabiliteten i lönebildningen om alla agerar som Almega?

Kommunal ser vikten av att det finns ett lönenormerande avtal på arbetsmarknaden men menar samtidigt att ett sådant avtal måste vara flexibelt nog att kunna hantera nödvändiga relativlöneförändringar mellan avtalsområden. Det är dock viktigt att detta sker på ett öppet och transparent sätt, med bred acceptans, genom de centrala avtalen. 

Nu ser vi dock allvarliga tendenser på att Almega börjar vackla i sitt stöd för den svenska lönebildningsmodellen. De vill både äta kakan och ha den kvar.

De vill, genom lönebildningen, sätta grimma på oss och samtidigt släppa loss individuellt starka grupper genom sifferlösa avtal. Det är ett stort avsteg från intentionerna i den överenskommelse som parterna inom industrin slöt 1997. 

Kommunals medlemmar ska enligt denna logik fortsätta att vara golv för alla andra som verkar på våra arbetsplatser. En sådan ordning kommer Kommunal aldrig acceptera.

  • Johan Ingelskog
    Avtalssekreterare, Kommunal