Svensk skola idag är långt ifrån likvärdig. Den är ett skralt och fattigt skal av vad den en gång i tiden var. Det är en skola där föräldrar och barn navigerar vilset, utan kompass och vägledning, bland en hel uppsjö av skolor.

Ingen vet längre vad som är en “bra skola”. Man läser, i brist på annat, hopplösa Google-recensioner om skolan man är intresserad av, hör med grannar och bekanta, går på Öppet hus och tar del av vittnesmål från Facebook-grupper.

Förespråkarna kallar detta system för valfrihet. Frihet. Att. Välja. Till en början lät retoriken så. Men på senare tid har det i stället kommit att handla om friheten att välja bort. Välja bort skola. Välja bort klasskamrater åt ens barn.

Fattiga barn med trasiga skor

Helst vill man inte sätta sitt barn i en skola där det går för många barn som har ett annat modersmål än svenska. Eller barn som ser bruna ut. Har mörkt hår. Barn som har icke-traditionella svenska namn. Barn som är fattiga och har trasiga skor.

Allt detta är resultatet av årtionden av killgissande i svensk skolpolitik.

Så vems är felet? Vem är syndabocken? Ja, det långa svaret får man helt enkelt läsa in sig på. Här rekommenderar jag Hans Albin Larssons, professor emeritus i historia, senaste utredning från 2021, Ned föll skolan. Det korta svaret är att det är allas fel.

1989 släppte regeringen Persson på skolans kvalitetskontroll när de lämnade över huvudmannaskapet från staten till kommunerna.

År 1992 drev regeringen Bildt igenom friskolereformen och införde skolpengen. Några år senare gav Socialdemokraterna de fristående skolorna rätt till lika hög skolpeng som de kommunala trots att de inte har samma utbudsansvar eller skyldighet att erbjuda skolplats.

Drivna av magkänsla och feeling

Aningslösa, icke pålästa, säkert med goda intentioner men drivna av någon slags magkänsla och feeling har politiker från höger och vänster rasat fram. Allt i tron att allt blir bättre bara vi konkurrensutsätter skolorna och låter den omslutas av marknadskrafternas goda vilja att göra allt mer effektivt och nytänkande.

Friskolelobbyn har vuxit sig till en nära nog ostoppbar kraft med mångmiljonbelopp i bagaget som kan anlita proffsiga PR-byråer och jobba stenhårt för att smutskasta den kommunala skolan och skönmåla den fristående.

För varje år som har gått har marknadskrafterna blivit starkare samtidigt som kontrollen och styrningen över svensk skola blivit allt svagare.

Med facit i hand, trettio år efter marknadsskolans intåg, ser vi resultatet av alla de felbeslut som har tagits. Svensk skola lyfts idag fram som ett skräckexempel på vad som kan hända om man låter marknadskrafterna härja fritt.

Jag har sett segregationen i vitögat

Det finns ett svårsmält och jobbigt faktum bakom allt snack om valfrihet. Segregationen.

Segregationen är fruktansvärd. Jag har sett den i vitögat, som lärare har jag vingats arbeta med den i över ett decennium.

Jag har brottats mot den och jag har sett vad den gör med våra skolor och med våra barn. Den försvårar och hindrar unga människor från att ta sig framåt i samhället, att få en chans att vara med och få möjlighet att bli den man vill bli.

Segregationen gör att förortens barn förblir på botten samtidigt som den göder de kriminella gängen som utan svårighet kan fortsätta rekrytera unga och vilsna förmågor.

Systemet skapar omöjliga uppdrag

Lärare som arbetar i förorten står inför ett näst intill omöjligt uppdrag när klassammansättningen ser ut som den gör.

När 23 av 25 barn har utländsk härkomst, har föräldrar med låg utbildningsbakgrund, är arbetslösa eller låginkomsttagare blir det pedagogiska uppdraget till slut ett långsamt nedbrytande uppdrag för den enskilde läraren.

Nuvarande skolsystem förvärrar och förstärker segregationen när eleverna från de resursstarka hemmen, oftast de elever som är goda förebilder, successivt söker sig bort från förortsskolorna.

För varje läsår som går blir de goda förebilderna allt färre. Och de som tillkommer är oftast elever som aktivt inte har valt skolan. Dessa elever har stället haft “oturen” att hamna där, i brist på annat eller för att föräldrarna inte har gjort ett aktivt val eller inte vetat om att val ens kan göras.

Bortblåst kamrateffekt

I slutet av grundskolan har man tappat så många av de goda förebilderna att klassen nu har fått en negativ och studiesvag kultur.

Den så kallade kamrateffekten är som bortblåst och man har hamnat i en negativ spiral. Ju sämre det går för klassen, desto sämre fortsätter det att gå.

Lärarna i dessa skolor arbetar i uppförsbacke. I motvind. Med solen i ögonen.

Skolverket och IFAU visade nyligen i en rapport att en skola i ett tryggt område vars elever kommer från resursstarka hem med välutbildade föräldrar, som har både förmåga och möjlighet att stötta sina barn i skolarbetet, kommer att uppvisa ett mycket högre resultat än en skola som ligger i ett motsatt område.

Den här slutsatsen är föga förvånande, speciellt om man är lärare och har tjänstgjort ett antal år.

Alla lärare som har jobbat i en skola vet att en bra klass är en klass som är lagom blandad. Och när jag säger blandad så menar jag blandad i den bemärkelsen att barnen som går i klassen har olika socioekonomiska bakgrund. Inte nödvändigtvis olika etniciteter, men från hem där föräldrarna befinner sig i hela spektrat, från låginkomsttagare till höginkomsttagare.

Alla gynnas av blandade skolor

Socioekonomiskt svaga elever gynnas av att gå i klasser där det finns socioekonomiskt starka elever. Det här påtalas av både OECD och Skolverket. Att de socioekonomiskt starka eleverna skulle förlora på detta är inte sant. Alla gynnas av det.

Lika barn leka bäst, men olika barn lär sig mest.

Det är dags att man lyssnar på oss lärare. Får vi bättre förutsättningar, och en rimlig arbetsbörda att utföra vårt uppdrag så kommer vi i slutändan se till att eleverna lär sig mer, mår bättre och känner sig tryggare. Det kommer ge långt mycket mer än killgissande politiker.