Vid den här tiden förra året anställdes jag för att skotta snö från taken i innerstan.
Jag hade hittat jobbet i en ryskspråkig grupp i meddelandeappen Viber och hade fått det utan att någonsin visa upp några dokument eller prata annat än ryska.

I det röriga upplägget av mellanhänder, frontfirmor och underentreprenörer anställdes ytterligare några dussin migrantarbetare på samma villkor: en hundring svart i timmen, löften om utbetalning inom två veckor, farligt sliten utrustning och en tre minuter lång säkerhetsgenomgång.

Arbetet gick ut på att skotta den yttersta metern, den mellan snörasskydden och hängrännorna, och utfördes under en ovanligt stark köldknäpp med medeltemperaturer på tio minusgrader.

Mina ukrainska arbetskamrater

Jag är av naturen hyfsat höjdrädd och lättfrusen. I det skilde jag mig inte från majoriteten av mina ukrainska arbetskamrater. Arbetslagen skiftade och vårt arbete såldes till åtminstone tre olika plåtslagerier. När snön smälte på taken och smältvattnet frös runt stuprören fick vi en skylift och en spade, och skickades utan vidare instruktioner ut på stan för att knacka istappar.

Också objekten skiftade. Det var många bostadsrättsföreningar, men också fastigheter som genom pensionsfonderna tillhör alla svenskar och fastigheter som hyser myndigheter. Förutom själva höjderna minns jag främst kylan som ständigt kröp sig längre in i märgen, den ständiga bristen på toaletter och några helt sagolikt vackra utsikter.

Det, och så det där meddelandet jag inte kunnat släppa.

”Han ligger i koma på Karolinska”

I Viber-gruppen jag använt för att hitta arbete gör en ”Tatiana” ett inlägg. ”Tatiana” har tidigare lagt ut jobbannonser för snöskottning och är på något sätt kopplad till min arbetsköpare.

Hör av dig om du känner den här personen. Han ligger i koma på Karolinska. Han hittades i snön igår, hjärtstillestånd, den som känner honom, möjligt att kontakta släktingarna. Snälla!

På bilden syns en medelålders man med mössan neddragen i pannan och en skyddssele över sina gula varselkläder. Jag skriver ett privat meddelande till ”Tatiana”:

– Har ni hittat honom? Jag tror vi jobbat på samma tak.

Han hittades i snön i Rinkeby igår kväll

– Nej, jag har inte hittat honom. De ringde mig från sjukhuset idag. Och ja, han ringde mig för att få skotta, men dök aldrig upp.

– Vad har hänt med honom?

– Läkarna säger att han hittades i snön i Rinkeby igår kväll vid tiotiden och fördes till sjukhuset. Vem som hittade honom vet jag inte. Nu ligger han i koma, men, som läkarna säger, vet de inte om han lever eller är död. Och därför letar de efter släktingar.

I en kommentar till sitt eget inlägg förklarar ”Tatiana” varför läkarna ringde just hen:

Läkarna ringde alla på hans samtalslista, men jag känner tyvärr varken honom eller hans släktingar…

Släktingar går att hota till tystnad

Det kan så klart vara precis som ”Tatiana” säger, och även om hjärtstilleståndet mycket väl kan vara en konsekvens av årtionden av dåliga arbetsvillkor för vilka alla hans arbetsköpare har ett kollektivt ansvar, är det svårt att peka ut någon enskild som skyldig.

Men – och det är det här som hållit mig vaken – om det är så att han verkligen arbetade med snöskottning när han förolyckades och arbetsköparen vill undvika utredning, är det antagligen precis så här den skulle göra.

Släktingar i Ukraina går att hota eller köpa till tystnad, och utan någon som för personens talan läggs snart såväl polisens som arbetsmiljöverkets undersökningar ned och ärendet avskrivs som en simpel olyckshändelse.

Migrantarbetaren som försvann

För den som vill ha ett utförligt exempel på hur det kan gå till rekommenderas Elinor Torps Vi, skuggorna. I den skildras bland annat en mongolisk migrantarbetares öde. Efter att ha fallit under arbetet på ett bygge körs han med öppen skallfraktur till Karolinska sjukhuset. Bara dagar senare är han försvunnen och alla utredningar läggs ner.

Jag har hört mig för med polisen, journalister (och genom dem kontakter på Karolinska) och de ukrainare som jag arbetat med. Ingenstans verkar de känna till den ukrainske mannens existens.

I det som kallas skuggvärlden är det inte kropparna som skapar skuggorna. I skuggvärlden är det arbetet som kastar skuggorna och kropparna som anas i de flyktiga konturerna på snötäckta tak, på rangliga byggnadsställningar och i helt vanliga statsministervillor.

När arbetet tystnar, upphör kropparna att existera, och försvinner snart på ett eller annat sätt ur våra medvetanden och ur våra städer.