När finanskrisen slog till 2008 gick enorma värden upp i rök. Människor blev av med sina jobb och i många fall även sin bostad.

Bakom krisen låg vårdslöshet hos företagsledare, banker, finansbolag och andra ekonomiska makthavare, som hade tagit stora risker.

Alexander Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, tar i sin avhandling avstamp i den debatt om vd:arnas ersättningar som följde på finanskrisen, och som fortfarande pågår.

– Att bonusar och andra ersättningar som kopplas till företagets vinst uppmuntrade väldigt högt risktagande är en av de mer tydliga slutsatserna av finanskrisen. När allt gick bra belönades direktörerna. Och när de gjorde misstag blev konsekvenserna katastrofala för i princip alla utom direktörerna.

Fyra argument för höga VD-löner

Alexander Andersson har funnit fyra vanliga argument för att vd:ar ska ha hög ersättning (samma argument används även för att motivera löneskillnader i stort).

Det första är att lönen, eller ersättningspaketet, ska spegla prestationen. Ju mer du tillför företaget eller samhället, desto högre ersättning förtjänar du.

Det andra är att ersättningen ska ge incitament att leda företaget åt rätt håll. Det tredje att lönen har fastställts genom en rimlig och rättvis procedur, normalt en förhandling mellan vd:n och företagets styrelse eller ersättningskommitté, och därför är godtagbar.

Det fjärde argumentet handlar om jämlikhet – vilket i det här sammanhanget inte betyder att alla människor ska ha samma lön, utan snarare att människor ska ges lika förutsättningar, ha samma rättigheter eller behandlas likvärdigt.

Argumenten problematiska

När Alexander Andersson granskar de här argumenten närmare visar de sig minst sagt problematiska. Att räkna ut vad någon faktiskt ”förtjänar” är i princip omöjligt.

Det hävdar nu börsföretagen och deras styrelser knappast att de gör. Vanligare är att höga ersättningar till de svenska börsbolagens vd:ar motiveras med att deras löner inte får vara lägre än vd-löner i andra länder, eftersom direktörerna då skulle fly utomlands.

Eller med att lönen är resultatet av en schysst uppgörelse mellan vd och bolagets styrelse.

– Men förhandlingen om vd:s lön präglas ofta av att direktören har ett informationsövertag. Han vet mer om företagets utsikter än någon annan. Styrelsens ledamöter hamnar lätt i beroendeställning. Då blir löneuppgörelsen knappast ”rättvis”, säger Alexander Andersson.

Att motivera vd:s höga lön med att direktörer i andra företag av samma storlek tjänar lika mycket uppfyller bara svaga krav på rättvisa, anser Alexander Andersson.

– Då bygger lönen enbart på en jämförelse med andra. Vars löner kan vara godtyckligt satta. Man blundar för frågan vad personen förtjänar i djupare mening.  

Förvånade reaktioner

Alexander Andersson har mött förvånade reaktioner när han berättat att han forskar om de moraliska grunderna för stora löneskillnader. ”Moral? Det finns väl ingen moral på marknaden?”

– Men inkomsten spelar stor roll för hur vi lever våra liv, säger Alexander Andersson. Därför kan inte löneskillnader bygga på godtyckliga grunder. De behöver rättfärdigas och vara rättvisa.