De svenska skogsbolagen stoltserar gärna med sitt goda hållbarhetsarbete. Men nu gör bolagen en helomvändning från de fina orden om social hållbarhet i deras strävan att värna lokalsamhället. Istället öppnas nu portarna för en utveckling som på sikt kommer att döda svensk landsbygd.

Skogsbruket står inför stora utmaningar, men också fantastiska möjligheter. I klimatförändringarnas spår lyfts skogsbruket oftast som en nyckelkomponent för att vi ska klara av att bli fria från fossila produkter. Det som gör att skogen har en särskilt stark ställning är att den anses vara hållbar, då den är förnyelsebar.

Svensk skogslagstiftning gör att vi har gott om skog i Sverige, och för varje träd som fälls, planteras nya. Samtidigt så binder träden koldioxid när de får stå och växa. När trädet sen skördas kan hålla koldioxiden bunden i trädet genom att använda trädet i långlivade produkter, så som hus och möbler. 

Skogsbruket bör ha hållbarhetsperspektiv

Men den senaste tiden har frågan väckts hur hållbart det svenska skogsbruket egentligen är utifrån ett klimatperspektiv. I det läget gör branschen allt för att ge anledning till att också ifrågasätta skogsbruket ur ett socialt hållbarhetsperspektiv.

Ett exempel är Stora Ensos nya affärsstrategi där bolaget valt att inte förnya kontrakten med ett par väletablerade lokala entreprenörer, vars personal bor, lever och verkar på landsbygden i Värmland och Dalarna. Detta har man gjort för att istället låta arbetet utföras av en ny entreprenör från en annan del av landet, som väljer att bemanna skogsmaskinerna med migrantarbetare från Rumänien. 

Maskinförarens etnicitet är i sak oviktig, men den effekt det får på lönebildning och lokalsamhälle när maskinföraren är en migrantarbetare går inte att blunda för. Detta vet vi efter att ha sett samma utveckling inom skogsvården, vilket nu riskerar bli verkligheten även för maskinsidan. 

Vi vet av erfarenhet att migrantarbetare jobbar under helt andra förutsättningar än lokalt anställd personal. De lever under det ständiga hotet av att ”skickas hem” om de ställer avtalsenliga krav vilket gör att de nästan aldrig vågar kontakta facket om det sker ett brott mot kollektivavtalet.

Alltså spelar det i princip ingen roll om företaget väljer att teckna kollektivavtal eller inte. Det innebär att de entreprenörer som följer avtalet konkurreras ut av entreprenörer som väljer att kringgå avtalet, och vars anställda inte upplever att de har kraft att säga emot när avtalet inte efterlevs. Resultatet blir en lönedumpning och svartmålning av en hel bransch, vilket i sin tur kommer försvåra rekryteringen av lokal personal till densamma.

Skogsbolagen duckar från ansvar

Men det får också en förödande effekt för lokalsamhället. Det jobbar ungefär 14.000 människor i skogsbruket. Den absoluta majoriteten av de människorna bor och lever nära skogen, där skogsjobben är en central del för lokalsamhället. 

Vad får det för effekt på svensk landsbygd när de få arbetstillfällen som finns inte längre kommer lokalbefolkningen till dels? 

I dagsläget rör det sig om ungefär 30 migrantarbetare som snabbutbildas för att köra skogsmaskin. Det är en förhållandevis liten del sett till branschen som helhet. Men vi vet att detta är ett sluttande plan. Vi har sett migrantarbetare i princip ersätta all lokal personal i en hel bransch inom loppen av ett par år inom skogsvården.

Vi vet också vad för effekter det fick på lönenivåer och anställningsnivåer inom samma bransch. Idag nås vi årligen av vittnesmål om arbetskraftsexploatering av migrantarbetare och skogsbolagen duckar helt sitt ansvar. 

Om inte skogsbolagen omprövar sitt beslut kommer det få konsekvenser för lokalsamhällen, arbetsmarknadsmodellen, individen och faktiskt hela skogsbranschen. 

Olika regler för migranter

Vad gäller exemplet med Stora Ensos agerande ställer det också en annan mycket viktig fråga på sin spets. Skogsbranschen har alltid sagt att det är svårt att hitta personal som kan köra skogsmaskin och bli lönsamma efter tre år (!) på naturbruksgymnasium. Men i detta fall verkar skogsbolaget Stora Enso och entreprenören Magnus Thor anse att det räcker med 10 veckor innan migrantarbetarna från Rumänien är lönsamma. 

Om det inte krävs mer än 10 veckor att få någon som aldrig kört en skogsmaskin tidigare att bli lönsam så är frågan varför Magnus Thor och Stora Enso inte satsar motsvarande pengar på yrkesarbetare och arbetslösa i Sverige istället. Eller menar man att migranter har särskilt bra förutsättningar att lära sig köra skogsmaskin?

I generationer har arbetare i skogslänen fyllt skogsbolagens kassor och brukat deras skogar, men nu kastas de ut. När andra branscher talar om omställning, utveckling och kompetens reser skogsindustridirektörerna runt för att hitta allt billigare arbetskraft i fattiga länder.

Hur hänger detta ihop med löften om en levande landsbygd? Hur kan skogsindustrierna slå sig för bröstet om att de skapar jobb i glesbygd? Skogsbruket har alla möjligheter att bidra till klimatomställningen, men då måste skogsbolagen agera på ett sådant sätt att det finns ett stort stöd för ett aktivt skogsbruk som tar alla hållbarhetsaspekterna i beaktning. 

Frågan till skogsbolagen bör vara: vilka utanför era styrelserum förväntar ni er ska stå upp för det aktiva skogsbruket i framtiden?

Vi sitter inte på läktaren

Skogsbruket står vid ett vägskäl. Antingen har vi ett skogsbruk där kärnan består av importerad arbetskraft och en utarmad landsbygd. Eller så satsar vi på lokalbefolkningen, lokalorten och på schyssta villkor för arbetarna som står i centrum för klimatomställningen.

GS-facket vill tydligt markera, från och med nu är det inte buisness as usual. Vi kommer nu att agera för att vända utvecklingen i skogsbruket. Vi ska ha ett skogsbruk fritt från arbetskraftsexploatering och utnyttjande. I kampen för schyssta villkor kan vi som förbund inte sätta oss på läktaren.

  • Per-Olof Sjöö
    Förbundsordförande GS-facket
  • Madelene Engman
    Avtalssekreterare GS-facket