Vem ska skydda Staffan Hildebrands sköra pojkar?

ESSÄ. ”Jag önskar att jag aldrig hade träffat Staffan Hildebrand”, säger Mikael i G – som i gärningsman. När han träffar regissören är han tretton år och en talangfull violinist. Han bjuds till Stockholm, får gå på restaurang, äta falukorv och sedan lösgodis framför M*A*S*H på teven. 

När han flyttar ut från Hildebrands lägenhet i tjugoårsåldern är hans psyke trasigt, han är självmordsbenägen och sexuellt destruktiv. Så småningom byter han namn. Fiolen rör han aldrig mer.  

Författaren Sören “Sulo” Karlsson beskriver i boken G – som i gärningsman ungdomarna Staffan Hildebrand omger sig med – i flera fall utnyttjar – som “sköra”. Skörheten är det som män som utnyttjar pojkar söker efter – den som lyser igenom deras pojktuffa fasader.

I boken beskriver Sulo, med hjälp av researchern Deanne Rauscher, hur Hildebrand under årtionden fått hållas med ett hov av ungdomar på glid, med samhällets (och framförallt socialdemokratins) goda minne. 

Hildebrand blev en boj för unga i sjönöd, någon att vända sig till när vuxenvärlden svikit, en trygg hamn, en vändpunkt. 

Gärningsmän som Hildebrand söker sig till sprickorna i samhället. De finner utrymmen där andra inte vill vara, de utnyttjar det ambivalenta, dissonanta. Författaren placerar regissören i den kontext vi förknippar honom med: Det svenska åttiotalet. 

Varvade med hans egna subkulturella erfarenheter berättas historien om upproret mot vuxenvärlden och de vuxna som lärt sig ungdomskulturens geografi. De som lurade i skuggorna på Fryshuset, i Kungsträdgården och i Gallerian. 

Sulos personliga grepp gör det omöjligt att inte dra paralleller till mitt eget vuxenblivande i Stockholm något decennium efter hans. 

Skyddsvallen runt sköra och trasiga ungdomar måste bildas av en vuxenvärld som på allvar ser och kan hjälpa även de som valt fel föräldrar att fatta bra beslut

I tonåren på nittiotalet blev världen för liten för några av oss i kranskommunen. Vi drog oss mot stan där det fanns punkkaféer, andra ungdomar och vuxna som var vuxna på ett annat sätt än våra föräldrar. 

I bland åkte vi bara tunnelbana, drev runt i väntan på att något, vad som helst skulle hända.

Allt efter som bokens berättelser fortsätter slår det mig att vi var villebråd, i den där tiden mellan barn och vuxen, där vi sökte oss till stan och musiken och alkoholen och spänningen och drogerna. 

Vi var världsvana barn, eller “gamla själar” som det brukar heta på groomingspråk. 

Vilka var de där kristna fältassistenterna som hängde efter vårt punkargäng och som ibland köpte ut sprit? Och vem var mannen som jag träffade på ett kafé på Södermalm den där gången i tonåren, som tyckte jag hade så vackra ögon, och ville fotografera mig endast iklädd turban?

Sulo försöker placera Hidebrands övergrepp i en metoo-kontext, men är det verkligen den självklara parallellen? Är inte det maktutrymme som Hildebrand gavs att utnyttja killar istället att jämföra med till exempel Michael Jackson i USA eller Jimmy Saville i England? 

Metoo handlade i stort om arbetslivet, Hildebrands offer var minderåriga, drömde om att bli stjärnor, sökte en fadersgestalt.

En annan parallell med Jackson är att Hildebrand inte söker eller erkänner tillhörighet i hbtq-världen. När en av ungdomarna runt Hildebrand, Sebastian Håkansson som spelade Abbe i Madicken, frågar honom rätt ut om hans sexualitet svarar denna att han har “lite procent åt båda håll”. 

I hans groomingrepertoar ingår berättelser om förhållanden mellan man och yngling i antikens Grekland. Till en av killarna säger han att han omöjligt kan var bög för att han endast tänder på heterokillar. 

Staffan Hildebrand är inte bög, han är de tuffa killarnas vän och fadder med “lite procent åt båda håll” som gnuggar skrevet mot deras jeansbakar på skoj. Han lockar med filmroller, med karriär, med ögon som ser de osynliga och som bekräftar dem – gör dem verkliga. 

Jag har aldrig stött på någon i hbtq-världen som umgåtts med Hildebrand, men en och annan som blivit lurad på pengar av honom för något av hans många strandade projekt.

För oavsett vilka rättsliga konsekvenser som följer i bokens kölvatten är grundproblemet oförändrat: Pojkar, unga män, pojkmän kommer att fortsätta söka faran och spänningen i brist på kärlek och omtanke

I Todd Haynes dokumentär The Velvet Underground från i år, samlas sextiotalets excentriker runt Andy Warhol med drömmar om att bli en superstar. Några få lyckas, men många går under, blir till konst istället för konstnärer. Tragiska historier att ramas in av det egentliga subjektet, Warhol själv. 

Hildebrand framhärdar i det längsta i att han hjälper ungdomarna som festar i hans lägenhet. Vissa av dem känner fortfarande att han fanns där när andra saknades. 

Men stödet var villkorat och man vill inte göra honom besviken. Var det verkligen hans fel? Sa jag verkligen nej? Visste han att jag inte ville? Var det inte vi som utnyttjade honom, drack hans sprit, som han var mycket måttlig med själv, under festkvällarna, och sov på madrasser på hans golv. 

Offren undrar så som offer undrat i alla tider.

Det som kanske fascinerar mest med G – som i Gärningsman är hur länge man kan bygga utan att någon vågar påpeka att slottet är gjort av luft. 

Visste vi inte alla att det var något lurt med Hildebrand och hans blick på ungdomar, framförallt av manligt kön. Hur det ryktades att de kom och gick i hans lägenheter? 

Det svindlar rejält när Ulla Jones, som är mor till Quincy Jones III och som var kostymör för Stockholmsnatt, spekulerar i om Hildebrand faktiskt tände på att se unga killar slåss. 

I antivålds-skolturnén som följde filmen visade Paolo Roberto och Liam Norberg på scen hur man gjorde roundkicks. Snart hade kickerskulturen spridit ut sig över landet. 

Tänk om vi duckade sparkar i nittiotalets stockholmsnätter för att Staffan Hildebrand tyckte att det våldet var upphetsande? 

De sköra pojkmännen slår sönder varandra, låter sig utnyttjas och krökar sönder sina ofärdiga kroppar, och bakom skynket står dockspelaren och drar i trådarna. 

Gärningsmän som Hildebrand söker sig till sprickorna i samhället. De finner utrymmen där andra inte vill vara, de utnyttjar det ambivalenta, dissonanta. Författaren placerar Hildebrand i den kontext vi förknippar honom med: Det svenska åttiotalet

I dokumentären The Most Beautiful Boy in the World skildrar Kristian Petri och Kristina Lindström hur det gick för Björn Andrésen, den svenska pojke som fick rollen som Tadzio i filmen Döden i Venedig. Han som utropades till världens vackraste pojke av regissören Luchino Visconti och sedan blev tonårsidol och skönhetsideal i Japan. 

I dokumentären kommer Visconti till Stockholm och castar pojkar. Margareta Krantz som skötte rollbesättningen översätter att regissören vill se Björn utan tröja. Obekvämt lyder han. 

Krantz kallar Andrésen för “skör” och även han kom att gå sönder av vuxenvärldens lystna blickar. Av krav som han inte förstod eller var mogen för. 

Någonstans önskar jag att debatten som följer denna bok kommer att handla om mer än Staffan Hildebrand och de andra pedofiler som det berättas om här. 

För oavsett vilka rättsliga konsekvenser som följer i bokens kölvatten är grundproblemet oförändrat: Pojkar, unga män, pojkmän kommer att fortsätta söka faran och spänningen i brist på kärlek och omtanke. 

Kan vi på något sätt bygga ett samhälle där andra än rovdjuren ser de sköra och oälskade pojkarna? 

I krigsrubriker om gängbrottslighet och ungdomsrån med allt yngre gärningsmän, försvinner det ofta att den som brutaliserar nästan alltid blivit brutaliserad – att unga gärningsmän ofta varit unga offer. 

Visst vill man se konsekvenser för män som Staffan Hildebrand, men det räcker inte. Skyddsvallen runt sköra och trasiga ungdomar måste bildas av en vuxenvärld som på allvar ser och kan hjälpa även de som valt fel föräldrar att fatta bra beslut. 

I G – som i Gärningsmän räddas några av ungdomarna undan männen av vakna mödrar och familjer som bryr sig. Vilka chanser har de som saknar dessa? Hur kan vi hindra att de sköra pojkarna går sönder?