”Var är de ansvariga politikerna i pensionsdebatten?”
Det blir märkligt när organisationer och fackförbund tvingas debattera med myndigheter när man för fram politisk kritik, skriver företrädare för svenska pensionärsorganisationer och Forena.
Var är politikerna, frågar sig debattörerna.
SLUTREPLIK. I en gemensam debattartikel i Arbetet den 1 november lyfte vi nödvändigheten av att pensionsavgiftshöjningen sker parallellt med en höjning av pensionsåldern för att kunna infria löftet i 1994 års pensionsreform om en allmän pension som ger omkring 60 procent av tidigare lön.
Vi understryker i artikeln att avgiftshöjningen bör finansieras genom att riksdagspartierna samlas i en bred skattereform som resulterar i en strikt budgetdisciplin där socialförsäkringsavgifter endast används för att betala pensioner och övriga förmåner, medan övriga statliga utgifter betalas med skatter.
Det skulle sänka arbetsgivaravgifterna vilket leder till höjda löner och fler i arbete samt större skatteintäkter. Och inte minst höjda och mer jämställda pensioner.
Myndigheter ska vara opartiska
Pensionsmyndigheten har, via deras kommunikationschef Carl-Magnus Löfström, replikerat på vår artikel. Det förvånar.
Myndigheten har självsvåldigt axlat rollen som det allmänna pensionssystemets främsta försvarare. De ryker emellertid endast ut om systemet kritiseras, inte om det skönmålas på lösa grunder.
I Sveriges grundlag tydliggörs myndigheternas opartiskhet. Myndigheter ska verkställa politiska beslut som är ett resultat av en fri och öppen debatt. Inte försöka påverka debatten i en politisk riktning.
Att Pensionsmyndigheten avslutar sin replik med att låta påskina att vi med ekonomiskt lättsinne blundar för att höjningen av pensionsavgiften inte är gratis är allt annat än seriöst.
Det som ytterligare förvånar oss är att Pensionsmyndigheten hävdar att 1994 års pensionsreform saknar ett löfte om en kompensationsgrad på 60 procent av tidigare lön. Hela den politiska processen som föregick reformen vilade på förvissningen om att det nya systemet skulle ge lika eller bättre pension än det gamla systemets nivå på 60 procent av tidigare lön.
Ett löfte som var avgörande för det breda stöd som reformen fick av svensk fackföreningsrörelse. I synnerhet från fackförbund med många låg- och medelinkomsttagare som missgynnades av det gamla systemet.
Repliken stämmer inte
Löftet kom också att skrivas in i princippropositionen för reformen (1993/94:250). ”Förmånerna i det reformerade pensionssystemet skall, vid dagens medellivslängd, allmänt sett ligga på ungefär samma nivå som i dagens system.”
Att Pensionsmyndigheten hävdar att detta inte är ett löfte är minst sagt förbryllande. Särskilt mot bakgrund av vad myndighetens generaldirektör Daniel Barr skrev på SvD-Debatt när han tillträdde och lyfte fram just detta löfte:
”Det som sannolikt har mest negativ effekt på förtroendet på lite sikt är att den allmänna pensionen i förhållande till slutlön sjunker. När man granskar utfallet av pensionsnivån för de årskullar som hittills har fått pension från det nya systemet framgår det att endast de två äldsta årskullarna har nått upp till målnivån om en pension på cirka 60 procent av slutinkomsten,”
Trots generaldirektörens korrekta slutsats hävdar nu Pensionsmyndigheten i sin replik att pensionärer i genomsnitt får 75 procent av slutlönen i total pension och 55 procent i allmän pension samt att Sverige har minst andel fattiga pensionärer i EU.
Det stämmer inte. Deras beräkning av kompensationsgraden utgår vare sig från pensionärernas faktiska tidigare bruttolöner eller hur länge de har tjänat in pensionsrätten, vilket givetvis trollar fram högre kompensationsgrad.
Ska politisk kritik tas med myndigheter?
Och för att beskriva fattigdom föredrar de att tala om absolut fattigdom framför den relativa fattigdomen som är den högsta i Norden. Ett mått som är det relevanta att använda för pensionssystem som ska garantera inkomstbortfallstrygghet.
Att Pensionsmyndigheten avslutar sin replik med att låta påskina att vi med ekonomiskt lättsinne blundar för att höjningen av pensionsavgiften inte är gratis är allt annat än seriöst.
Det är en märklig situation när pensionärsorganisationer och fackförbund tvingas debattera med myndigheter när man för fram politisk kritik. Ska alla som är kritiska mot den höga arbetslösheten eller skattenivåerna debattera mot Arbetsförmedlingen eller Skatteverket?
Vi undrar varför myndigheten ensidigt riktar udden mot dem som är kritiska mot pensionssystemet? Och framförallt, var håller de ansvariga politikerna hus i pensionsdebatten?
