Vad vill egentligen Nooshi Dadgostar ha för att släppa fram Magdalena Andersson som regeringsbildare? Och har hon någon som helst känsla för vad som är politiskt möjligt?

Den socialdemokratiska irritationen över V-ledarens medieframträdanden under de senaste dagarna går nästan att ta på. Särskilt som hon sakta men säkert höjer priset för att trycka gult för att släppa fram Andersson.

Först ville Dadgostar ha en förhandling, sedan ett resultat från förhandlingen och nu vill hon dessutom vara nöjd med resultatet för att tolerera Andersson som statsminister.

Hur ska det gå till, när Centerpartiet har sagt att V inte får ha något inflytande på regeringspolitiken, morrar man från socialdemokratiskt håll. Det är väl just det som är problemet. För även om en massa socialdemokrater just nu anser att V uppför sig som de rusiga kommunister man misstänker att de innerst inne är så talar ju verkligheten om något annat.

V inget knallhattparti

Vänsterpartiets långsiktiga politiska strategi är av allt att döma att bli ett riktigt parti.
V:s agerande sista tiden – partiledaren besöker det producerande Sverige, inhämtar sakkunskap om verkligheten för landets industri och röstade ja till undantagslagen för Cementa – vittnar om det.

Det som pressen kallar tricks för att vinna SD-väljare är mer ett försök att brett få ner motviljan många har gentemot partiet. Väljarna – även sådana som aldrig skulle kunna rösta på Dadgostar – ska helt enkelt övertygas om att V inte är ett knallhattparti som mest förtjänar 4 procent av rösterna.

Hindret för att V ska kunna fullfölja sin utveckling och bli ett parti som vågar ta verkligt ansvar är Centerpartiets motstånd. I en intervju med Expressen säger Dadgostar att V är berett att kompromissa och acceptera politik man är emot – om de får en plats vid bordet med S, MP och C.

– Alla behöver kompromissa i en överenskommelse. Vi kanske kommer behöva gå med på sådant vi inte är så förtjusta i och det kommer gälla alla partier i det här samarbetet.

Det är trots allt så det brukar gå till när en koalition av partier accepterar en regeringsbildare. Hela allianssamarbetet var ju i någon mening en förhandling om vem som skulle vara statsminister.

Vad är alternativet för S och C?

Och vad är egentligen alternativet för Annie Lööf och Magdalena Andersson? Att fortsätta jönsa runt som att Vänsterpartiets inte finns? Det visade sig i somras hur bra det går.

Det är hög tid att C överger sin halsstarriga ”prata inte med”-linje och blir lite pragmatiska. Nej, syna Dadgostars kort och se vad Vänsterpartiet går för. Hur mogna och kompromissvilliga är de egentligen?

Inför att Socialdemokraterna 1978 släppte fram folkpartiledaren Ola Ullsten till statsministerposten förhandlade Olof Palme direkt med Ullsten. Med sig hade han fyra krav för att S skulle trycka gult i statsministeromröstningen.

Två fick han igenom: inga tjänstemän från andra borgerliga partier i Regeringskansliet och S skulle vara med från början och ta fram en ny energiproposition.

Kanske finns det något att lära för både S och V där. Bägge partierna vill motverka ett ökat inflytande för SD och M, bägge partierna är emot en ren borgerlig regering.

Rationellt av S att agera

Men S har som strategisk idé att knyta C närmare sig i förhoppning om att C ska tämjas (som en historisk parallell var ett av Palmes motiv för att acceptera Ullsten-regeringen 1978 att S ville komma närmare dåvarande FP). Det kan man tycka vad man vill om men som mandaten i riksdagen är fördelade så är det rationellt för S att agera så.

Det måste V – tills de själva förmår dra väljare över blockgränsen – nog acceptera. Den här hösten innebär det också att man sannolikt måste förhålla sig till en del av Centerpartiets knasiga låsningar. Det är, precis som det var 1978, bara ett år kvar till valet och utrymmet för ideologiska omläggningar hos Annie Lööf är inte jättestort.

Kraven V kan ställa på S för att stödja Andersson bör alltså vara av den karaktären Palme ställde på Ullsten: symboliska men viktiga.

Aftonbladets Anders Lindberg kommer med intressanta förslag på vad regeringen bör erbjuda V: ändringar i regleringsbrev och myndighetsuppdrag samt principer för hur ett samarbete mellan partierna ska se ut i riksdagens utskott i de frågor som inte omfattas av budgeten.

Dadgostar kan återanvända Palme

Skulle S och MP erbjuda något liknande kan V ta emot det och räkna hem två väsentliga segrar: januariavtalets förnedringsklausul är väck och partiet får möjlighet att agera vuxna i rummet.

Kanske kan Nooshi Dadgostar, som tycker om att citera döda socialdemokrater, återanvända delar av Olof Palmes röstförklaring från 1978:

– Under senare tid har det skett ett gradvis sönderfall i landets politiska ledning. Det inleddes under de utdragna inre stridigheter som ledde till regeringens fall. Det har fortsatt och förstärkts genom den borgerliga majoritetens hantering av den kris som följde på regeringens fall. Denna process måste få ett slut. I detta allvarliga läge kommer vi inte att förhindra att en provisorisk regering kommer till stånd.