Min feministiska övertygelse får ni vrida ur mina kalla, döda, porrskadade händer

KOMMENTAR. De senaste veckorna har vi återigen tvingats föra en diskussion om cancel culture med anledning av att en av de personer som sladdade in på det migrationskritiska spåret under 2016 skrivit en bok om sin upplevda resa till utanförskapet. 

Det har varit svårt att jämka Ann Heberleins beskrivning av sina hundår med mina minnen av lovebombande sverigevänner, lyckade crownfundingkampanjer, framgångsrika böcker och intervjuer.

Så känns det ofta när människor berättar om hur cancelled de blivit. Efter flera år av tjat om hur synd det är om Sverigedemokrater och närliggande opinionsbildare om hur de inte får prata om de enda frågor vi tycks prata om är min tilltro minst sagt naggad i kanten när det kommer till offernarrativ. 

Ett begrepp som varit svårt att undvika är “det goda hatet”. Marcus Birro, vars resa på många sätt föregick och liknande Heberleins, konstaterade i Expressen 2014 att “Det goda hatet har blivit ett monster”. 

Han beskrev sin uppfattning av en vänster som påstår sig älska olika, men inte skyr några medel när det kommer att spy hat och hot över oliktänkande. 

Samma år skrev Heberlein att “en våldshandling som utförs med utgångspunkt i en hatisk och människofientlig ideologi bör bedömas på ett annat sätt än en våldshandling som utförs i syfte att försvara och värna idén om alla människors lika värde.” 

Trots smutsiga påhopp, förlorade jobb och andra påföljder av att jag bråkat om de här sakerna som man inte ens får prata om i det här jävla landet, skulle jag ändå inte beskriva mig som cancelled av svensk feminism

Jag håller mer med henne än honom. Men beteendet han beskriver – att bruka verbalt eller fysiskt våld under övertygelsen (eller ursäkten) att det är för ett gott syfte – är inte på något sätt unikt för vänstern.

Det vet till exempel de kvinnor som argumenterat emot rasistisk propaganda om att skydda svenska kvinnor, bara för att omedelbart utsättas för önskningar om att de själva ska våldtas av invandrare som straff.

Men den rörelse utöver invandringskritisk höger som mest satt det här i system är förmodligen de ”sexnegativa” och “genuskritiska” feministerna. 

Varandes en person som i mer än halva mitt liv identifierat mig som feminist har det varit en ganska jobbig sak att acceptera. Att en av mina första publicerade texter – om hur gränsdragningsproblem gjorde diskussionen om att förbjuda porr poänglös – ledde till att Unizon vägrade ta emot pengar min dåvarande organisation ville skänka till kvinnojourers verksamhet. 

Motiveringen var att jag “ville att barn och unga skulle få oreglerad tillgång till bilder på kvinnor som förnedras och utsätts för till exempel att spottas på, kallas hora och fitta”.

Då, för fem år sedan, var det en chock. Att en annan, mer etablerad kvinna och feminist, valde att fultolka mig offentligt på ett så oerhört smutsigt sätt.

Det var något närmast ofattbart som tyvärr skulle visa sig bli återkommande. Senast förra veckan, med Sveriges andra riksorganisation för kvinnojourer, Roks, som avsändare. 

I det nya numret av medlemstidningen Kvinnotryck publicerades en påstådd “granskning av gagget från antiporrfilterlobbyn”, författad av frilansskribenten Helena Brors. Där anklagades jag tillsammans med andra skribenter och sakkunniga för att vilja att “barn ska ha möjlighet att porrsurfa i skolan och att föräldrar måste tala om porr med sina barn medan de konsumerar porr tillsammans”. 

Det här är givetvis totalt vansinne och inget någon omnämnd – mestadels kvinnor och feminister som kritiserat porrfilter som metod för att skydda barn och unga från nätporr – vare sig skrivit eller tycker. 

De texter och tweets som refererades till var vidlyftigt tolkade eller klippta ur sitt sammanhang för att radikalt ändra deras betydelse. 

Samtidigt beklagade sig skribenten över att sådana som förespråkar porrfilter kallas moralister och jämförs med bilder på Simpsonskaraktären Helen Lovejoy, där hon vrider sina händer och frågar varför ingen tänker på barnen. 

För att understryka att skribenten inte har någon som helst känsla för proportioner avslutades texten med en faktaruta om barnporrförespråkare. 

Inte en enda rad i “granskningen” bemötte något faktiskt argument eller presenterade annat än försök till karaktärsmord på personer som i många fall jobbar med och bryr sig om barn och ungas välmående. 

Personer vars argument lutar sig mot forskning, sammanställd av Barnombudsmannen tidigare i år. 

Intalar sig ROKS, Unizon och alla individer som i fem års attackerat mig och andra med påståenden som dessa om att vi förespråkar pedofili eller struntar i om kvinnor far illa under produktionen av porr. Att vi anser att porrindustrin har rätt?

När Roks fick kritik tog de ner tidningsnumret från den lättgooglade webben, men skickade inte ut någon rättelse vare sig online eller till sina pappersprenumeranter. I stället klämde ordföranden Jenny Westerstrand ur sig en halvhjärtad icke-ursäkt om att “det var beklagligt om artikeln kunde uppfattas som kränkande” till nätforskaren Elza Dunkels, som var hårdast ansatt. 

I uttalandet som senare postades på deras hemsida beskrevs det som att Brors gick hårt fram mot “likaledes hårda anklagelser som har riktats mot den egna positionen” – jämförelserna med Helen Lovejoy, får man anta.

Vidare hävdade de att det framgick av texten att det var skribentens egen tolkning av de utpekades ståndpunkter och inte fakta. Trots att man kallat det granskning i rubriceringen och att skribenten själv, tillsammans med redaktören Unni Drougge, hånfullt bemötte kritiken online med att det visst fanns källor för allt som påstods. 

Det hela är ett totalt publicistiskt haveri, och ett försök till karaktärsmord riktat mot människor som, trots att vi utmålas som en ondskefull lobbyorganisation, inte delar uppdragsgivare eller ens kände varandra. 

Däremot vågar jag nog påstå att alla delar målet Roks påstår sig företräda: Ett jämställt samhälle fritt från förtryck och sexuellt våld.

Beteendet han beskriver – att bruka verbalt eller fysiskt våld under övertygelsen (eller ursäkten) att det är för ett gott syfte – inte på något sätt är unik för vänstern

Intalar sig Roks, Unizon och alla de som i fem års attackerat mig och andra med påståenden som dessa att vi förespråkar pedofili eller struntar i om kvinnor far illa under produktionen av porr? Att vi anser att porrindustrin har rätt? 

Tror de att det är feminister med andra lösningsförslag för sexuell exploatering som behöver skjutas ner, snarare än de (företrädesvis män) som tjänar pengarna på industrin?

Jag har så himla svårt att tro det. Det känns mest småaktigt, slött och djupt orättvist. Och ledsamt nog har jag vant mig. På samma sätt som jag vant mig vid att filtrera ut SD-troll som vill att jag ska våldtas, eller andra typer av sexistiska övertramp.

Men trots smutsiga påhopp, förlorade jobb och andra påföljder när jag bråkat om de här sakerna skulle jag ändå inte beskriva mig som cancelled av svensk feminism. 

Sårad, visst. Stundtals jävligt bitter, absolut. Men min feministiska övertygelse får ni vrida ur mina kalla, döda, porrskadade händer.