”Att stänga ”dåliga” skolor löser inte skolans problem”
Att dela in skolor som ”bra” och ”dåliga” utifrån vem som är huvudman har sina utmaningar. De kommunala skolorna som anses ”dåliga” finns ofta i områden där fristående skolor har kösystem, skriver Anders Gréen.
Gunnar Hökmark (M) menar på DN Debatt 15/8 2021 att många av Sveriges 1 700 grundskolor karaktäriseras av oordning och svaga studieresultat och att dessa ”dåliga” skolor i stor utsträckning är kommunala. Slutsatsen dras bland annat utifrån att gymnasiebehörigheten är bättre på fristående grundskolor jämfört med kommunala.
Hökmark anser att skolor som inte håller måttet ska stängas och han har tre förslag på var vad som då ska hända med de drabbade eleverna; de kan fördelas ut på befintliga enheter, friskolor kan snabbt få etablera nya eller så kan fristående koncerner ta över kommunala skolor.
Jag undrar om det är givet att friskolor som verksamhet betraktat är bättre än kommunala och om vi får ett gynnsammare samhälle om ”dåliga skolor” stängs?
1992 verkställdes friskolereformen och idag är cirka 17 procent privatägda i grundskolan. I politiken, lite förenklat, finns två läger.
Å ena sidan de som tycker att det är bra att elever och föräldrar kan välja. Å andra sidan de som är överens om att det är tveksamt med vinstuttag på skattemedel men som antingen tycker att det ska finnas ett visst mått av valfrihet eller inte alls.
Friskolor berättigade
Jag anser att fristående skolors existens är berättigad, men att som Hökmark dela in skolor som ”bra” och ”dåliga” utifrån vem som är huvudman har sina utmaningar.
Detta främst beroende på att kommunala skolor som anses ”dåliga” ofta finns i områden där det inte finns andra alternativ och att fristående skolor har kösystem.
Det går att anta att andelen elever med goda förutsättningar väljer fristående alternativ och att skolresultaten på dessa enheter blir högre.
Därför kan vi inte ha belägg för att en fristående skola skulle vara bättre (som verksamhet betraktat) än en kommunal. Hökmarks förslag att låta fristående aktörer ta över kommunala skolor blir då ett experiment.
Fristående skolor med effektiviserad organisation riskerar att inte klara av att hantera elever med särskilda behov. Kalkylerna kommer inte hålla, skolorna får lägga ner och eleverna återvänder till det kommunala alternativet, om det finns kvar!
Jag anser att fristående skolors existens är berättigad, men att som Hökmark dela in skolor som ”bra” och ”dåliga” utifrån vem som är huvudman har sina utmaningar
Ideologi verkar viktigare än orsaker
Politikerna skjuter bredvid målet. Utmaningen går att finna i vårt samhälles strukturer snarare än i att konstatera att vi har ”dåliga” skolor. Det som gör mig mest orolig är att frågan om ideologi verkar vara viktigare än att hitta orsakerna till problemen. Jag ser två möjliga startpunkter till förändring.
En sådan är att skapa en nationell plan där förutsättningar skapas för ökad samverkan mellan institutioner och där konkreta riktlinjer ges för det förebyggande arbetet för ökat välmående hos våra barn och unga.
När barnen mår bra ökar resultaten och måluppfyllelsen oavsett om det är en kommunal eller fristående skola.
En annan början till förändring är att se över skolsystemet på djupet för att garantera likvärdighet och motverka segregation. Välj ut de bästa beståndsdelarna från den fria skolmarknaden och låt staten styra upp mer än vad som är fallet i dag.
Möte skolan alla barn?
Vi har ett skolsystem för alla, men frågan är om vi har skolor som möter upp alla barns individuella förutsättningar?
Jag är tveksam till det.
Lägg ner den ideologiska stridsyxan i stället för de ”dåliga” skolorna, fokusera på orsakerna till samhällets strukturella utmaningar och enas om konstruktiva lösningar som gynnar alla barn och ungdomar!
