”Mer krävs av bostadspolitiken”
Lika beskattning mellan hyrt och ägt boende, en stark allmännytta och större kommunalt ansvarstagande. Det är vad som krävs av bostadspolitiken framåt, skriver Ola Möller, riksdagsledamot S.
Ola Möller (S).
Under första halvåret 2021 påbörjades 34 000 lägenheter i Sverige. Det är en mycket hög nivå och för första gången på många år har det producerats fler bostäder än vad som är det årligt prognostiserade behovet.
Hög bostadsproduktion som kan kopplats till regeringens investeringsstöd och historiskt gynnsamma makroekonomiska förutsättningar är de huvudsakliga bakomliggande anledningarna.
Regeringens skärpta migrationspolitik har även den bidragit. Att fler och fler kommuner nu uppger att de inte längre har bostadsbrist är ett välkommet resultat av utvecklingen.
På två år är det 33 kommuner som uppger att de har gått från brist till balans.
För svårt få bostad
Samtidigt är det svårt för många grupper att få bostad. Framför allt de som saknar ekonomiska resurser i form av stabila inkomster eller kapital har det tufft.
Även äldre kan av olika anledningar ha svårt att hitta en bostad. Där kan såväl ekonomiska faktorer som utformningen av utbudet av tillgängliga lägenheter ligga bakom problematiken. Gemensamt för alla grupper är i regel en svag inkomst.
Med detta i åtanke menar jag att den bostadspolitiska debatten är alldeles för snäv. Allt som oftast hörs rop på förändringar inom bostadspolitikens område där bostadspolitiska verktyg ska användas.
Allt för sällan talas det om att bostadspolitiken inte befinner sig i ett vakuum. Bostadspolitiken måste ses som en del av den generella välfärdspolitiken för att kunna bedömas på ett rättvisande sätt. I det ljuset förändras också förutsättningarna avsevärt.
På 1990-talet lades bostadspolitiken om i linje med tidens anda. Från att vara en kollektiv angelägenhet i enlighet med grundlagens skrivningar om att det offentliga ska trygga rätten till en bostad till att vara en individuell och personlig angelägenhet. Var och en får enligt denna tanke helt enkelt lösa sin bostadssituation bäst de kan.
Högern sätter käppar i hjulet
Parallellt med denna utveckling har våra socialförsäkrings- och transfereringssystem förändrats radikalt. Från att handla om att vara ett system som hanterar inkomstbortfall till att vara ett system som ska ge någon form av grundskydd.
A-kassan är sämre, sjukförsäkringen likaså. För att inte tala om pensionerna. Även andra bidragssystem har försämrats.
Regeringen har påbörjat en förändring men den solida högermajoriteten i riksdagen gör att takten är alldeles för låg.
Om inte de ekonomiskt svagaste grupperna får rättmätigt stöd genom en omfördelande politik där vi alla är med och bidrar så kommer inte bostadspolitiken mäkta med att lösa de problem som finns i bostadssektorn
Hyresgäster straffbeskattas
Men utvecklingen har inte stannat vid försämringar för våra mest utsatta. I andra änden av systemet har de med störst inkomster och tillgångar gynnats enormt.
Genom att kapitalskatterna har sänkts avsevärt och i många fall helt tagits bort har den rikare delen av befolkningen fått ekonomiska muskler att pressa upp bostadspriserna till rekordnivåer.
Medan hyresgästerna straffbeskattas har den som äger sitt boende fått stora skattesänkningar. Detta är en viktig förklaring till att Sverige har sett den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Den förvåning som en del verkar ha över att detta får konsekvenser för möjligheten för mindre bemedlade människor att skaffa sig bostad är anmärkningsvärd.
Bostadspolitiska reformer krävs
För att komma till rätta med bostadssektorns problem i Sverige krävs bostadspolitiska reformer. Lika beskattning mellan hyrt och ägt boende, en stark allmännytta, alla kommuner måste ta sitt ansvar både var gäller bostadsförsörjning och markfrågor.
De ekonomiska förutsättningarna behöver vara långsiktiga varför investeringsstöden behöver permanentas på en stabil nivå. Men allt detta kommer inte räcka om inte det kringliggande välfärdssamhället fungerar.
Om inte de ekonomiskt svagaste grupperna får rättmätigt stöd genom en omfördelande politik där vi alla är med och bidrar så kommer inte bostadspolitiken mäkta med att lösa de problem som finns i bostadssektorn.
Bostadspolitiken måste bli en gemensam angelägenhet igen och ses i sitt sammanhang. Som en del av den generella välfärden.
