Skottlossningar, bombdåd, öppen narkotika-försäljning, brutalt våld … I kampen mot gängkriminaliteten nämns ofta skolan som det viktigaste botemedlet. En bra skola erbjuder framtidshopp och bidrar till att unga pojkar inte fastnar i de kriminella gängens garn, brukar det låta.

Hur ser det ut i verkligheten då? Hur värnas detta botemedel?

Tja, i Uddevalla ska 15 lärartjänster bort i gymnasieskolan. Det kommer inte att påverka de lärare som blir kvar, säger kommunens gymnasie-chef.

I Ludvika försvinner över 50 tjänster i skolan och förskolan, men där tror man å andra sidan att det kommer att märkas. 

I Uppsala har politikerna bestämt att utbildningsnämnden – som ansvarar för skolan – ska göra samma sak som i fjol men för 101 miljoner kronor mindre. 

I Mölndal får utbildningsnämnden 1,8 miljoner mindre att röra sig med och det kallas helt kallt en ”prioritering”.

Nästan alla kommunala skolor sparar

Det är nu inte bara i dessa kommuner som man skär ned på skolan. När rektorn och debattören Linnea Lindquist i fjol gick igenom landets alla skolbudgetar visade det sig att nästan alla skulle spara. 

Sveriges finansiella mekanism i över 30 år har varit konstruerad så att staten ska klara finanskriser genom att kommunerna och regionerna får ta ansvar för allt mellan himmel och jord. Kommunpolitikerna som drar ner på skolorna gör det delvis för att deras uppgift är att agera budgetregulator åt finansdepartementet. Men inte bara, vilket vi ska återkomma till.

På kort sikt betyder nedskärningarna färre elevassistenter, nedlagda byskolor, färre kuratorer, halvklasser som blir helklasser, försämrat stöd till elever med särskilda behov och ökad administrativ börda för lärare och rektorer. Fler sjukskrivningar. Sämre utbildning. Mindre pengar till skolor och förskolor där barnen kommer från lågutbildade familjer med låga inkomster. 

På lång sikt betyder det ett sämre samhälle.

Störst konsekvenser

Skolbesparingarna – bara mellan 2018 och 2019 motsvarade det 1 100 lärartjänster – får ju störst konsekvenser på platser där alla är överens om att skolans uppdrag är som viktigast.

I bostadsområden och stadsdelar där politikerna säger att lärare ska förhindra nyrekrytering till kriminella gäng har man sparat så hårt på skolor att lärarfacken menar att arbetsmiljön är ohållbar.

Men de nödrop från kommunala skolor som plågas av minskade resurser, sjunkande resultat och ökat stök möts i stället upp av friskolor som gynnas ekonomiskt på den kommunala skolans bekostnad.

Skolpengssystemet ger friskolor rätt till samma ersättning som de kommunala. När en friskola etableras i en ort minskar elevantalet på den kommunala skolan.

Då måste skolpengen höjas eftersom kostnader för hyra, löner och annat slås ut på färre antal elever. Det innebär att kommunen också måste höja skolpengen till friskolan. Även om friskolan inte har något faktiskt behov av mer pengar.

Det samma gäller för alla satsningar som görs i en kommunal skola. Statliga insatser för att stimulera språkutvecklingen i kommunala skolor betyder ökad genomsnittskostnad per elev.

Det innebär i sin tur ökad ersättning till friskolor eftersom de enligt lag ska ha samma skolpeng som kommunala skolor. Även om friskolan inte har något faktiskt behov av mer pengar.

Systemet utnyttjas av skolkoncerncer

Den redan omtalade Linnea Lindquist visar i sin nya bok En negativ spiral att systemet utnyttjas av skolkoncerner. De etablerar sig eller expanderar gärna i kommuner med stora underskott. En kommun med dålig ekonomi betyder helt enkelt högre ersättning till skolföretaget. Och större vinst till ägarna.

Det är ingen slump att Lindquist i sin läsning av kommunbudgetar funnit att underskotten nästan alltid beror på att en vinstdrivande skolkoncern är verksam i kommunen.

Det är heller ingen slump att det bara fortsätter. Moderaterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna vill ha det så här.

Så omöjliggörs idén om skolan som en plats där alla barn får en god utbildning.

Så omöjliggörs idén om ett anständigt och jämlikt samhälle.