Payam Moula.
KULTURDEBATT/SLUTREPLIK. Första gången jag försökte komma i kontakt med en sosse kom jag till en telefonsvarare. Jag var 20 år och något nervös.
Ingen i min familj var politiskt engagerad. Inte heller någon av mina vänner. Att be om att få komma på ett möte kändes på något vis stort, som att öppna dörren till en annan värld.
Jag har ofta funderat över varför jag tog det där steget, varför jag ville engagera mig politiskt. Och varför just socialdemokratin? Halvt på skämt säger jag ibland att den som värvade mig var Barack Obama.
Hans budskap om ’Yes we can’, tillsammans med hans annorlunda bakgrund och konstiga namn, fick engagemanget att väckas även hos en sådan som mig. En annan faktor var universitetstiden då jag förstod att mina politiska idéer hörde hemma på vänsterkanten; även om jag var osäker på om jag var röd eller grön.
Men Sverige är inte samma land som för tio eller tjugo år sedan. Problemen ser annorlunda ut, lösningarna måste förnyas och vår idédiskussion måste utgå ifrån verkligheten
I slutändan var det varken Obama, studierna eller viljan att besöka studentpubar med likasinnade som gjorde att jag landade i Socialdemokraterna. Det var min kärlek till Sverige.
Utöver regelbundna besök till släkten i Iran hade jag hunnit med att resa runt en hel del. Var jag än befann mig kände jag att vår svenska modell var bäst. Vår jämlikhet, vår jämställdhet och vårt välfärdssamhälle.
Då, år 2009, var det min kärlek till folkhemmet som ledde mig till socialdemokratin. Idag är det annorlunda. Idag är jag inte socialdemokrat för allt som är bra med Sverige.
Jag är socialdemokrat för det som är dåligt med Sverige. Den skillnaden spelar roll. Mer om det snart.
Först några ord om de fyndiga rallarsvingar som Daniel Suhonen tar till i sin replik, exempelvis att jag var ”en vanlig högersossekarriärist i Stockholms län” som jobbade i Regeringskansliet.
Nåväl, jag har förvisso min politiska bakgrund i Östergötland och har tackat nej till förtroendeuppdrag för att fokusera på mina doktorandstudier.
Men visst blev jag blev sedermera rekryterad till Regeringskansliet, vilket jag är stolt över. Att få arbeta för en S-ledd regering är bland det finaste jag kan tänka mig. Och ja, det stämmer att jag gillar vad våra partiföreträdare delar på instagram.
Socialdemokrater som ogillar min politiska analys försöker ofta vrida det till att det finns en avgörande skillnad mellan oss i den ekonomiska politiken. Det gör det sällan.
Likt många andra vill jag se en mer rättvis fördelning. Jag vill se en arv- och gåvoskatt, en förmögenhetskatt och en progressiv flygskatt.
Jag vill inte höja pensionsåldern, jag vill sänka den för de inom slitsamma yrken. Jag vill få bort aktiebolagen ur skolan och avskyr Kry och andra privata aktörer som dränerar sjukvården.
En skillnad gentemot vissa kan vara att vi ser olika på fastighetskatten, jag tycker det vore idioti att gå till val på en sådan och är lättad över att partiledningen håller med mig. Inte heller vill jag riva upp några jobbskatteavdrag.
Så, varför upprörs då vissa av min politiska analys? Hur kan budskapet att arbetarrörelsen bör lyssna in den breda arbetarklassen provocera? Skillnaden ligger i huruvida man tror politik kan reduceras till ekonomi eller om politik är större än så.
Om huruvida man ska ta in den breda arbetarklassens intressen även i andra frågor än de ekonomiska. Eller lite hårdare uttryckt, skillnaden går mellan en tro på om den breda arbetarklassen har radikalt fel och ska ignoreras eller inte.
Socialdemokratin ska surfa på toppen av tidens våg
Karl Marx skrev en gång att filosoferna bara har tolkat världen på en rad olika sätt men att det gäller att förändra den. Visst är det så, vilket förklarar varför politik är det svåraste som finns.
Lättare är det för människor som bryr sig mer om att tycka rätt än att förändra världen. Då behöver man exempelvis inte ta ställning i svåra intressekonflikter som får vissa att välja rasistiska partier. Enklare då att konstatera att rasism är dåligt, fortsätta prata om sina hjärtefrågor och om hur världen borde se ut.
Men vad gör man om samhället går åt fel riktning? Om saker och ting blir sämre?
För egen del har det inneburit politiska omprövningar, något jag ser som en styrka. Om detta skrev jag, tillsammans med en kollega, i en längre text i Tiden.
Orsakerna bakom är flera. Den snabbt växande ojämlikheten, klassamhället som tilltar, revorna i välfärden som inte lagas. Segregationen som låser människor i utanförskap och den organiserade brottsligheten som tar barn från deras familjer och slår sönder tryggheten för alla.
Då, år 2009, var det min kärlek till folkhemmet som ledde mig till socialdemokratin. I dag är det annorlunda. I dag är jag inte socialdemokrat för allt som är bra med Sverige
Detta samtidigt som Sveriges materiella rikedom skjutit i höjden och människans teknologiska framsteg påminner oss om att en annan värld är möjlig. En värld där vi skulle kunna jobba mindre men tjäna mer. Där vi får tid till det som är meningsfullt i tillvaron och där vi tillåts blomstra som människor.
Vid sidan om detta finns en annan pusselbit bakom min politiska resa. En rädsla. En fruktan för vad missnöje gör med människor, och med ett land.
Opinionsförändringarna i Sverige hösten 2015 må ha varit omskakande, likaså Brexit. Men att Donald Trump vann ett val i USA var en jordbävning. En jordbävning jag tycker att vi har glömt för snabbt.
Häri ligger förmodligen den största politiska svängning jag har gjort: Insikten om att arbetarrörelsen måste vara lyhörd för människors missnöje och kanalisera det till något gott. Delvis för att vi annars kommer ge destruktiva krafter monopol på det, men framförallt för att missnöjet i mångt och mycket är befogat.
Att svenska folkets tre viktigaste frågor är sjukvård, lag och ordning samt migration/integration är inte konstigt. Sveriges invånare är inte dumma. Underbemanningen inom sjukvården är ett av våra största samhällsproblem i dag tillsammans med skjutningarna och en bristfällig integration.
Räcker det då med en ekonomisk politik? Ska arbetarrörelsens svar på folkets befogade oro vara ”vi hör era krav på bättre sjukvård och höjda pensioner, men i övrigt har ni fel och är macho”?. Det duger inte.
Den ekonomiska politiken är viktig. Just därför hoppas jag att den underlagsrapport som finansministern med flera lade fram innan sommaren leder till konkreta vallöften.
Men inte alla samhällsproblem kan lösas enbart med ekonomi, vilket svenska folket förstår. Vi behöver ett radikalt paket mot den organiserade brottsligheten; med fokus på att bryta bostadssegregationen, få ner långtidsarbetslösheten, skärpa de gängrelaterade straffen och utöka de polisiära verktygen.
Socialdemokrater som ogillar min politiska analys försöker ofta vrida det till att det finns en avgörande skillnad mellan oss i den ekonomiska politiken. Det gör det sällan
Något i stil med det paket som den danska socialdemokraterna jobbar med. Jag hoppas även vi gör en nystart med vår politik för snabbare integration och starkare samhällsgemenskap, gärna med stärkt språkförståelse i fokus.
Visst skulle vi, likt Jeremy Corbyn kunna ropa ut samma budskap i det ena decenniet efter det andra och drabbas av den arrogans som ledde till att man meddelade folket att de röstat fel om Brexit och därför borde rösta igen.
Eller, som Tony Blair, låtsas som att 2021 är 1997 och att allt som funkade då fortfarande håller. Det är jobbigt att uppdatera sig. Det gör ont att ompröva invanda föreställningar och åsikter.
Men Sverige är inte samma land som för tio eller tjugo år sedan. Problemen ser annorlunda ut, lösningarna måste förnyas och vår idédiskussion måste utgå ifrån verkligheten.
Socialdemokratin ska surfa på toppen av tidens våg. Vi ska vara lyhörda gentemot de vi representerar samtidigt som vi i linje med våra värderingar omvandlar deras prioriteringar och intressen till politiska förslag.
Det är det som är uppgiften, lika förbaskat svår som den är nödvändig att ta sig an. För om vi misslyckas kommer allt det som fick mig att älska Sverige att gå förlorat.
