”En rörelse utan historia har ingen framtid”
Arbetarrörelsens kulturarv slarvas bort, samtidigt som behovet av samtidskunskap växer. Det är dags för ett arbetarrörelsemuseum, skriver Lawen Redar, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson (S).
Lawen Redar (S).
Hur kommer det sig att världens mest framgångsrika arbetarrörelse, fackligt och politiskt, inte gör mer för sin samlade historia? Det är den fråga jag ställer mig på Arbejdermuseet i Köpenhamn när jag ser 1900-talets valaffischer hängandes i den långa röda hallen.
”Far må ikke blive arbetsløs”, ”Tryghed for hjem og arbejde”, ”Stauning – eller kaos” eller den senaste ”Nu er det Arnes tur – de mest nedslidte skal også haver ret til en vaerdig pension” manifesterar tidsandan och vallöften som format det danska välfärdssamhället.
Plakaten är en central del av museet eftersom de danska socialdemokraterna var först att använda dem som ”… et våben i den demokratiske kamp for politisk indflydelse”.
Nedskärningar på arbetararkiv
Innan pandemins utbrott höjdes röster om de ekonomiska nedskärningarna som väntade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Flera frågade sig varför socialdemokratin och LO inte satsar på sitt intellektuella arv i en tid då historieskrivningen utmanas av ytterkantshögern.
Frågan blir inte mindre relevant när Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, i brist på egen demokratisk historia, citerar Per-Albin Hansson och Tage Erlander eller Moderaterna flitigt använder sig av Gustav Möllers ”… varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” i sin kommunikation.
Vad händer den dagen historierevisionismen blir allmängiltig? Det kan den bli om slarvet med arbetarrörelsens kulturarv får fortgå. Nedskärningen av Arbetarrörelsens bibliotek gick obemärkt förbi och allt oftare tar meningsmotståndare citat och andra historiska politiska händelser ur sitt sammanhang.
Men det är inte främst historierevisionismen som motiverar ett engagemang för arbetarrörelsens kulturarv, det är det ökade behovet av samtidskunskap. Att förstå vilka politiska beslut som har format det moderna Sverige vi lever i.
S kanske inte alltid störst
Det är ingen naturlag att Sveriges största politiska parti i framtiden kommer att vara Socialdemokraterna. Inte heller är det en naturlag att arbetare kommer att organisera sig fackligt. Minnet är kort och tiderna förändras.
Därför behövs det rejäla bildning- och studiesatsningar för att hålla liv i frågeställningen om hur man ska tämja kapitalets makt över människors liv.
Arbetslivsmuseerna lyckas med uppgiften att redogöra för själva industrialiseringen: maskinerna, råmaterialet och arbetskraften.
Men ännu finns ingen offentlig samlingsplats i Sverige som bevarar, bearbetar och utforskar arbetarrörelsens historia, ideologi, förgreningar och kultur.
Dags för arbetarrörelsemuseum
Jag tycker att det är dags för ett arbetarrörelsemuseum. Motsvarande finns i Köpenhamn, Oslo, Vasa, Paris (levande historia) och London.
Det skulle vara en plats som beskriver rörelsen från slutet av 1800-talet till 1990-talet: arbetarföreningarna, agitationerna och pamfletterna, bildandet av Socialdemokraterna och LO, fängelseåren, kampen om rösträtten, partisprängningen, kommunismen, ungdomsrörelserna, folkbildningen, arbetslösheten, första- och andra världskriget, efterkrigstidens program, kulturen, välfärdens expansion, reformpolitiken och skatteagendan, kvinnokampen, de internationella solidaritetsrörelserna, kalla kriget och konflikterna inom arbetarrörelsen – inte minst mellan Socialdemokratin och Vänsterpartiet – och slutligen de ledande gestalterna inom rörelsen.
Det finns all anledning att påbörja arbetet. Enbart genom att kunna sin historia kan man göra sig relevant för framtidens utmaningar.
