Sjöstedt om las-striden: ”Jag anser att Vänsterpartiet vann”

Avsnitt författade av Jonas Sjöstedt är kursiverade.

Jag var nöjd med att las hade stått i fokus för debatten. Jag fick en del kritik under och efter debatten från borgerligt håll och en del kommentatorer. De tyckte att jag ”fegade ur” för att jag inte fällde regeringen där och då. Men vi och högern hade helt olika intressen, de ville ha bort regeringen, vi ville rädda anställningstryggheten.

Jag tänkte inte låta mig hetsas. Jag visste också något som de andra inte visste: parterna hade redan kontakt med varandra igen för nya förhandlingar.

Dessutom hörde jag något i debatten som få andra fäste någon vikt vid. Stefan Löfven dömde ut Toijerutredningen på viktiga punkter. Det var en viktig delseger för oss som många inte lade märke till. 

Socialdemokraterna backade, försiktigt men tydligt. Det ville vi att de skulle fortsätta göra. Dagen efter debatten påpekade såväl LO:s tidning Arbetet som flera socialdemokratiska ledarsidor att det nu var Vänsterpartiet som försvarade anställningstryggheten och att regeringen borde gå oss till mötes.

---

Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo hade kallats in av regeringen för att få parterna att börja förhandla igen. Det var inget man talade om offentligt, men Socialdemokraterna ville att vänsterledaren skulle veta att det pågick saker i det fördolda, så att han inte gick vidare med sitt misstroendelöfte.

Kanske skulle saker hända redan under onsdagen, det hade han fått höra när han och Irene Wennemo hade träffat på varandra. 

Tisdagens kalender- och mediemöte brukade domineras av tjänstemännen som gick igenom förfrågningar med partiledaren och samtalade om medieläget.

Men under mötet den 13 oktober var även partisekreteraren Aron Etzler och arbetsmarknadspolitiska talespersonen Ali Esbati med. Stämningen var fokuserad när de pratade igenom den kommande veckan. Jonas ansåg att Vänsterpartiet måste ta åt sig äran för att Toijerutredingen fallit om det blev en uppgörelse.

Det skulle vara en stor framgång om parterna gjorde upp istället för att det blev lagstiftning, och om innehållet blev mer balanserat, ansåg han. Bara om partiet själv tog åt sig äran för segern skulle allmänheten betrakta det som en vinst. 

Dagen därpå vaknade han redan klockan fyra på morgonen. Tempot var högt och han hade mycket att tänka på. Klockan åtta hade han en tid hos läkaren för att kontrollera blodtrycket.

Han var tidig och besöket var snabbt överstökat. Blodtrycket var högt, men inte alarmerande farligt. Läkaren trodde att det skulle bli bra om några veckor när han levde ett annat liv, i ett annat land. 

Senare på förmiddagen promenerade han till LO-borgen för ett möte med ordföranden Susanna Gideonsson. Jonas påpekade att det var viktigt att få bort Toijerutredningen med dess hot mot fackföreningsrörelsen.

Men Susanna Gideonsson var avvaktande, hon sa att det viktigaste var att Vänsterpartiet och andra partier inte skulle lägga sig i och uttala sig om förhandlingarna. Jonas höll inte med.

”Vi ser det så här, vi har hela tiden dragit ett streck vid lagstiftning med januariavtalets utredning som grund”, sa Jonas. ”Vi har flera gånger träffat Stefan Löfven och sagt att vi kommer att fälla regeringen om de går fram med det, och där är vi helt allvarliga. Oavsett vad andra tycker, kommer vi att stå för det. Vi ser januariavtalet som en skrivbordsprodukt.”

Jonas sa att Vänsterpartiets mål var att sätta januariavtalet ur spel och senare kunna återkomma som partner i budgetförhandlingar med regeringen. Då skulle Sverige kunna få en politik längre till vänster.

En vit väggklocka med visare i guldfärgad metall närmade sig kvart i elva och Jonas avslutade mötet. ”Ni har mycket att göra. Vi har mycket att göra. Vi är jätteglada att vi kunde ses. Det är kul att det blev den här dagen.” 

Efter mötet sa han att han saknade den raka kommunikation han hade haft med Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s förre ordförande. ”Visst kunde vi ryka ihop ibland men vi sa vad vi tyckte. Sedan var det bra med det.”

För oss var det viktiga att vinna sakfrågan. Jag gick förbi busshållplatsen vid Slussen och såg en äldre kvinna gå på sitt pass och lösa av en annan chaufför, hon såg trött ut. Vi gör det för hennes skull, tänkte jag

---

Karl-Petter Thorwaldsson var precis lika mycket socialdemokrat som Susanna Gideonsson. Men till skillnad från henne gav han raka besked, och han hade humor och en befriande självironi. Det var Vänsterpartiet som förhindrade att Toijerutredningen gjordes till lag och att facket kördes över.

För Gideonsson verkade det mest vara besvärande. Med flera av de olika LO-förbundens ordföranden hade jag bra kontakt och öppen dialog.

Men med LO:s ordförande hade jag avslutat mötet i förtid, det var inte meningsfullt. LO var djupt splittrat. Det är klart att det var känsligt, men det var ju ingen hemlighet för oss.

---

Vid sjutiden på fredagsmorgonen den 16 oktober fick han beskedet att ett bud kommit i förhandlingen. Under morgonen stängde Vänsterpartiets ledning in sig i ett mötesrum på riksdagen. VU skulle fatta beslut för att lägga partiets linje vid olika scenarier. 

Jonas hade kontakt med fackliga företrädare löpande under dagen. Strax före klockan 13 stod det klart att Kommunal inte kunde acceptera förhandlingsbudet. Beskedet skulle troligen bli offentligt senare under eftermiddagen.

Det betydde att förhandlingarna kraschade, igen. Kommunal, som stod Vänsterpartiet nära, utgjorde 40 procent av representantskapet inom LO. 

Jonas röst var trött, nästan sluddrig. Det hade varit en intensiv dag med ett långt möte med partiets verkställande utskott, sedan direkt iväg till en manifestation för den fängslade bokförläggaren Gui Minhai, där han talat utanför den kinesiska ambassaden.

Snart skulle han ta emot Georgiens ambassadör Malkhaz Kakabadze för ett möte och någon timme senare skulle han svara på frågor i en sändning på partiets Facebooksida.

Nu var han tillbaka i samma läge som för någon vecka sedan. Löfven måste uttala sig, och beroende på svaret hotade regeringskris och nyval. När de flesta tog helg den fredagen höll LO pressträff och meddelade att man lämnat förhandlingarna.

Jonas misstänkte att Svenskt Näringsliv och PTK skulle säga sig vara beredda att förhandla vidare själva. Nu ville han göra intervjuerna snabbt innan läget blev mer komplicerat. TT och Sveriges Radio fick varsin kort intervju, noggrant valda för att de inte var bildmedium. TT fick ett par korta minuter på telefon. 

Så tog han trapporna ner till Riksdagsbiblioteket där en reporter från Sveriges Radio väntade med en direktsändningsväska på ryggen. Jonas ville undvika den röriga bilden av journalister som samlades i okontrollerad klunga runt partiledaren – för nu ökade risken för ett nyval och partiet ville inte ge ett bildmässigt intryck av att man bidrog till en stökig situation. 

Han bar på kuddar och täcken när han gick ner till tvättstugan som hörde till övernattningslägenheten på Klevgränd. Han hade tvättid halv nio på lördagsmorgonen.

Allt skulle rengöras inför att nästa riksdagsledamot tog över bostaden. I lånet av lägenheten ingick en kudde och ett täcke. Resten var hans privata saker som skulle upp till Umeå. Nästa helg skulle han vara hemma i huset. Det var dags att stänga för vintern, och inför flytten utomlands.

Senare den förmiddagen var Jonas med i SVT:s Helgstudion. Han satt framåtlutad vid studions bord i en ljusblå skjorta och mörkblå kavaj, med den röda partinålen på vänster kavajslag. Han var där för att prata om livet efter partiledarskapet.

”Jag tror det kommer bli jättesvårt. Det är till och med svårt att tänka sig hur det kommer att bli. Min fru är ambassadör i Vietnam och jag kommer att flytta dit till henne och mina barn. En gång var vi ute och käkade där, och alla var jätteintresserade av henne, hon är ju en viktig person, och så var det någon som frågade ungefär ’har du jobb eller?’ och sedan lyssnade de inte på svaret. Då tänkte jag att den personen är jag inte så van vid att vara. Men det är ganska nyttigt att byta perspektiv.” 

På söndagen åkte han till den gamla arbetarstaden Norrköping. Där skulle han ha sitt sista möte som partiledare. Han kände sig vemodig.

På Arbetets museum i Norrköping träffade han undersköterskor från Kommunal och diskuterade löner, pandemin och anställningstrygghet, sedan träffade de pressen tillsammans. Under kvällen satt han i en mjukt stoppad röd soffa inför en liten studiopublik för ett direktsänt möte, ”En sista kväll med Jonas Sjöstedt”.

Programledare var America Vera-Zavala, författare och debattör som tidigare arbetat för Vänsterpartiet i EU-parlamentet. Musikern David Ritschard var på plats med sitt band och sjöng några av Jonas favoritlåtar. Allt sändes på partiets Facebooksida.

”Det är viktigt att vänstern inte börjar anpassa sig till högern som en del andra partier gör. Vänstern måste vara en röst för humanism. Ibland känns det lite ensamt i debatterna, för att vi är de enda som inte rör oss ditåt. Men jag menar att vi skulle förlora oss själva om vi gjorde det”, sa Jonas. ”Lösningen är ju inte att vi delar upp oss, att busschauffören Mohammed och busschauffören Bengt-Åke tittar snett på varandra, utan att de arbetar tillsammans.”

Publiken applåderade. Här satt många yngre ansikten, publiken hade en annan sammansättning nu än den hade haft en gång i tiden, när han blev partiledare.

Vänsterpartiet höll fast vid sin ståndpunkt. När LO hade sagt nej till avtalet så fanns inte en överenskommelse som parterna godtagit

---

Fem år efter att samarbetet med Strategies 360 inletts hade partiet gjort en ny mätning. Svart på vitt kunde vi se förändringen. Nu hade Vänsterpartiet stöd av 11 procent av väljarna, det var nästan en fördubbling.

Ökningen hade skett i de flesta väljargrupper, men var särskilt tydlig bland yngre väljare, LO-medlemmar och låginkomsttagare. Mätningen fokuserade särskilt på väljare som själva uppgav att de stod till vänster.

Andelen väljare som ansåg att de visste vad Vänsterpartiet stod för och att det stämde med deras egna värderingar hade ökat markant under de fem åren.

Ökningen var tydligast bland väljare med en svagare lutning till vänster, i praktiken socialdemokratiska väljare. Betydligt fler vänsterväljare ansåg nu att de själva skulle vinna på Vänsterpartiets ekonomiska politik.

Bilden av partiet var också mer positiv i väljarkåren som helhet. Det hade tagit lång tid, men vi hade ändrat bilden av vårt parti, många fler väljare förstod och tyckte om vår politik. 

Stefan Löfven avbröt honom innan han hunnit tala till punkt: ”Ni kan ju inte tro att jag går emot LO. Tror du att jag är helt jävla dum i huvudet?”

---

Det var den första kalla höstmorgonen det året och Stockholm vaknade under ett lätt frosttäcke. Det var tisdagen den 20 oktober och klockan åtta ringde han in till ett extrainsatt möte med det verkställande utskottet.

Jonas ville att det skulle tas beslut om hur lång tid Stefan Löfven skulle få på sig att ge besked om arbetsrätten. Han slog koden in till mötet med tangenterna på Iphonens glasskärm. VU enades om att Socialdemokraterna skulle få tid på sig fram till dagen före Vänsterpartiets kongress.

Om Löfven inte hade svarat innan dess, eller presenterat en tydlig lösning på hur regeringen skulle gå vidare på ett sätt som Vänsterpartiet var nöjt med, skulle partiet lägga fram sitt misstroende fredagen den 30 oktober klockan 10. Men tidsfristen skulle inte göras offentlig. 

Klockan tio samma morgon satt Jonas inne på sitt kontor för ett möte med personalen om medieläget när han fick ett sms från Stefan Löfven. De bokade in ett telefonsamtal med varandra klockan 12.35 samma dag. 

Några minuter senare knackade det på dörren. Det var riksdagens städare som ville lämna över en avskedsgåva, en liten presentkorg med choklad och teet Röd oktober. Han tackade dem, och när städpersonalen stängt dörren igen torkade han bort några tårar ur ögonvrån. ”Det var verkligen en fin present”, sa han och dröjde kvar med blicken på korgen. 

Under lunchen delade han ut partiets Jörn Svensson-pris till författaren Mian Lodalen och fick ursäkta sig något tidigare än planerat från prisutdelningen för att ta emot telefonsamtalet från statsministern. 

Det blev ett hetsigt samtal i hård ton. Jonas Sjöstedt inledde dialogen med att berätta om VU:s beslut om en tidsfrist, men Stefan Löfven avbröt honom innan han hunnit tala till punkt: ”Ni kan ju inte tro att jag går emot LO. Tror du att jag är helt jävla dum i huvudet?” 

Löfven var hårt pressad. ”Socialdemokraterna har inte förstått förrän nu att vi menar allvar”, sa Jonas efter mötet. 

Telefonsamtalet blev nästan tjugo minuter långt. Sedan var de bägge partiledarna tvungna att avbryta meningsutbytet för att hinna ta sig till kammaren i riksdagen. Där skulle båda närvara för statsministerns återrapportering från Europeiska rådet.

På väg till kammaren stannade Jonas till vid partiets chef för politisk samordning, Sanna Brolin, som skulle ringa till sin motsvarighet inom Socialdemokraterna med samma besked som han nyss gett statsministern.

Mediepådraget var stort i samband med mötet. Det här var första gången som Löfven var tvungen att möta journalister efter att förhandlingarna återigen hade kraschat under fredagen. 

Eftersom Löfven inte skulle ha något nytt att säga denna dag gav Jonas kommentarer före Löfven. På så sätt kunde han framhärda i att han förväntade sig att Löfven nu skulle kommentera. 

Vänsterpartiet höll fast vid sin ståndpunkt. När LO hade sagt nej till avtalet så fanns inte en överenskommelse som parterna godtagit. Misstroendelöftet låg kvar. Regeringen borde dra tillbaka sitt hot om lagstiftning och låta parterna förhandla utan hot.

När Löfven mötte journalisterna en stund därefter hade han som väntat inget nytt besked. Han betonade att en process pågick. Till den samlade journalistkåren sa statsministern: ”Vi ska ta det lite lugnt.”

Fackföreningsrörelsen var splittrad. Några LO-förbund markerade intresse för överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK, trots att LO sagt nej till avtalet.

Jonas hade bokat in möten med flera fackförbund. Under onsdagen mötte han Therese Svanström, TCO:s fackordförande. Nästa dag skulle han träffa SACO:s ordförande Göran Arrius. Bägge gav besked om att man tänkte gå vidare med Svenskt Näringslivs och PTK:s avtal. 

Inte bara fackföreningsrörelsen var delad, själva LO blev allt mer splittrat mellan de olika förbunden. Det gjorde det hela mycket mer komplicerat.

Det blev inte den raka och tydliga konflikt som Vänsterpartiet hade räknat med. I intervjuer började Jonas och andra vänsterpartister tala om att politiken måste lyssna på LO och göra något åt verkliga problem som otrygga anställningar, deltider och hyvling. Om man gjorde det, kanske det skulle gå att finna lösningar som parterna kunde komma överens om. Från LO-håll sa flera röster liknande saker.

Han hade varit orolig för att bli en ”lame duck” när han offentliggjorde sin avgång, en politiker som inte längre var intressant eftersom andra politiker och medier visste att han skulle avgå. Så hade det inte blivit. Frågan om arbetsrätten hade gjort att han fick arbeta hårt hela vägen in i mål. 

Under onsdagen hade han sin sista debatt mot Annie Lööf, den debatt som hon hade gett honom som avskedspresent. De möttes på Kulturhuset i Stockholm. I entréplan hade det ställts upp ståbord på ett podium. Centerpartiet hade hyrt in fotografer och lokalen var belamrad med teknik för ljud och ljus.

De flesta stora medier var på plats och gratisåt av de wraps som bjöds. Det märktes att Centerpartiet var ett parti med mycket pengar. 

Debatten blev hårdare än vanligt. Jonas angrep Annie Lööf för att Centerpartiet allt mer fungerade som en politisk utförare av beställningar från vinstdrivande företag i välfärden och arbetsgivarsidans lobbyister.

Annie Lööf anklagade Jonas Sjöstedt för att liera sig med Sverigedemokraterna när man försökte stoppa las-utredningen. Det här var en tid när mycket ställdes på sin spets.

Jag anser att Vänsterpartiet vann las-striden

---

Vi hade inte bråttom, vi gjorde bedömningen att på kortare sikt hade vi tiden på vår sida i las-frågan, det gick vår väg stegvis. Men på lite längre sikt behövde vi driva frågan till ett avgörande. Vi fick kritik och frågor om varför vi inte satte någon skarp tidsgräns för regeringen.

Vad medierna inte visste var att vi hade satt en tydlig deadline för regeringen. Men vår bedömning var att det skulle bli svårare för dem att gå oss till mötes om vi gjorde det offentligt. Det skulle vara särskilt svårt för regeringen att få med sig Centerpartiet på att backa om de gjorde det inför ett offentligt ultimatum från oss.

För oss var det viktiga att vinna sakfrågan. Jag gick förbi busshållplatsen vid Slussen och såg en äldre kvinna gå på sitt pass och lösa av en annan chaufför, hon såg trött ut. Vi gör det för hennes skull, tänkte jag.

Dagen innan vårt ultimatum gick ut kom regeringens och januaripartiernas besked. Toijerutredningen avfördes som alternativ.

Ny lagstiftning skulle utgå från överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Men det fanns också en tydlig öppning för LO att fortsätta förhandla för att komma fram till en förbättrad uppgörelse. Centerpartiet och Liberalerna anpassade snart sin argumentation så att det skulle låta som om de fått som de ville. 

LO var splittrat, så splittrat att de inte längre kunde agera gemensamt. Någon vecka senare, när jag avgått som partiledare, visade det sig att IF Metall och Kommunal gick in i uppgörelsen efter att de hade förhandlat fram förbättringar om osäkra anställningar och hyvling.

Bakom uppgörelsen fanns det nu förbund som företrädde en majoritet av LO:s medlemmar. Men LO var djupt splittrat. 

Förbunden hade olika intressen, det interna förtroendet var skadat och LO som sådant tog inget beslut. Vänsterpartiet hade agerat precis som vi lovat, men fackföreningsrörelsens splittring ställde till problem för oss.

Jag anser att Vänsterpartiet vann las-striden. Det var inte den kristallklara knockoutseger som vi hade hoppats på, men en tydlig politisk vinst.

Vi var pådrivande i sakdebatten och vår och fackföreningsrörelsens kritik kombinerad med vårt misstroendelöfte gjorde det politiskt omöjligt för regeringen att gå vidare och genomföra Toijerutredningens förslag.

På så vis bidrog vi på ett avgörande vis till att förhindra en fullständigt ensidig lagstiftning och att den svenska förhandlingsmodellen sattes ur spel. Det faktum att vi höll fast vid vår kritik gjorde det enklare för facket att nå framgångar i förhandlingarna.

Till sist blev det en uppgörelse med klara nackdelar för löntagarnas anställningstrygghet men också med tydliga förbättringar på andra områden. Ansvaret för de försämringar som uppgörelsen innebär vilar helt på januaripartierna som lät parterna förhandla under hot.

Det enda politiska parti som konsekvent stod på löntagarnas sida genom hela processen var Vänsterpartiet.

Jag förstår om många fackliga medlemmar är kritiska till sina egna ledningar i förbunden, men Vänsterpartiet kan inte överpröva fackförbundens beslut. Det är just deras rätt att få förhandla utan politisk styrning som vi lyckades försvara.