För personer med stöd enligt LSS, lagen om stöd till personer med funktionsnedsättningar, har de senaste åren varit som att vaskas runt i en torktumlare.

En mängd ändringsförslag i lagen har presenterats. Politiker har tidvis tävlat om att föreslå nya raffinerade nedskärningar.

Samtidigt har kommuner tolkat stöden olika vilket lett till stora olikheter över landet.

Ovanpå detta har lagts upptäckten av grov kriminalitet runt några av företagen med LSS-assistans, till stor del uppbyggd runt de juridiska hålen i lagen om arbetskraftsinvandring och de täta sekretessbestämmelserna mellan myndigheter.

Denna kriminalitet har ytterligare spätt på kraven att LSS borde skäras ned. Det kostar ju så mycket, menar motståndarna.

Och visst kostar medmänsklighet. Men att även personer med medfödd eller förvärvad funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva ett liv som andra är ingen allmosa.

I ett civiliserat samhälle är det en rättighet.

Lagens mening kan alltså inte ställas mot andra utgifter.

En kommun ska inte kunna välja mellan att köpa en ny byggcontainer eller att ge andningshjälp åt en kommunmedborgare.

Botten i det senaste decenniets LSS-motstånd nåddes genom den LSS-utredning som lades i januari 2019. Kriterierna för LSS skulle göras strikta, konsekventa och metodiska.

Då skulle man få koll på kostnaderna. Som på en militärförläggning ungefär.

Den nu lagda utredningen ”Stärkt rätt till personlig assistans” av utredaren Fredrik Malmberg vidgar i stället ramarna.

Den ökade kostnaden beräknas bli 2,7 miljarder kronor per år där lättnaderna främst går till barn med LSS-stöd.

Kraven på vad som räknas som ”normalt föräldraansvar” lättas också. Det är naturligtvis utmärkt för arbetsmarknad och tillväxt.

Färre föräldrar behöver gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att ta hand om sina barn med funktionsnedsättningar.

Det som återstår är ett förstatligande av hela LSS, i dag är ansvaret delat mellan stat och kommuner. Ett förstatligande skulle minska godtycket mellan olika kommuners bedömningar.

Det är vidare intressant att notera den politiska förflyttning som skett i frågan.

Alltsedan dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg vidareutvecklade den tidigare Socialdemokratiska ministern Bengt Lindqvist förslag om lagstadgade rättigheter och LSS infördes 1993 har kravet på bra assistans drivits som en liberal grundfråga.

När nu Liberalerna närmar sig Sverigedemokraterna, ett parti som aktivt drivit frågan om nyinrättade uppfortstringsanstalter för barn som inte passar in har dock Liberalernas goodwill i frågan urvattnas kraftigt.

I detta läge är det än viktigare att Socialdemokraterna står upp för alla människor lika värde, även för människor med funktionsnedsättningar.

De nya förslagen tecknar förhoppningsvis ändå en ny era.

Kriget mot LSS kan kanske äntligen få ett slut.