”Självmord skapar väldigt mycket skuldkänslor”

Ett till två fall av självmord syns på jobbet i snitt varje år – är den siffran rimlig?
– Ja, jag har inte stött på det varje år men har varit med om det flera gånger. Jag har ju varit på två mansdominerade arbetsplatser. Fler män tar livet av sig, och där har de dessutom tillgång till vapen.

Av de fall man se går det ofta våldsamt till när någon väljer arbetsplatsen.
– Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, vilket beror på att de väljer metoder man säkrare dör av. Män använder mer våldsamma metoder. Alla fall jag känner till, från mina 30 år som präst, är män – i alla möjliga branscher.

Vad bör en arbetsplats göra initialt?
– Avbryt arbetet. Stötta den avlidnes arbetsgrupp. Aktivera det krisstöd som finns. Ge så mycket information du vet och kan, för att undvika spekulationer. Hantera det som vilket dödsfall som helst, som om det varit en arbetsplats-olycka. Håll minnesstund. Det är inget religiöst, utan en ritual som ger en arbetsgrupp verktyg att förstå att den här personen inte kommer tillbaka. 

Undviker arbetsplatser det vid självmord?
– En del chefer blir mer rädda, man vet inte hur man ska prata om det eller agera. Då väljer man att inte göra någonting. Det var värre förr, men tendenserna att inte prata om det finns fortfarande. Det kan också ha med skuld att göra. Särskilt om det handlat om en person som varit utfryst eller haft en konflikt med någon på arbetsplatsen.

Kan man komma undan skuldkänslor om man inte pratar om det?
– Nej, man måste våga prata. Det är som ett troll. Det försvinner i ljuset. Skulden är sällan reell, men kan vara ganska plågsam. Sedan kan det finnas en längtan och önskan att personen inte tagit livet av sig, men det är en annan sak. 

Många säger att de inte vill riva upp känslor genom att prata om det.
– Självmord skapar ju trots allt väldigt mycket skuldkänslor. Varför gjorde vi inget? Det gäller även arbetskamrater. Då är det rätt vanligt att man inte vill prata om det. Men innan det hänt tolkar du det utifrån hur det var då. Med facit i hand kan du tolka händelser på ett annat sätt. Men du har ju aldrig facit före.

Om man är orolig för en kollega, vad kan man göra?
– Våga fråga. Ser man en beteendeförändring, att någon som varit glad, framåt och presterat bra börjar dra sig tillbaka, tystnar, och underpresterar, då skulle jag som chef våga fråga: ”Hur mår du egentligen, är det så att du ibland funderar över att du inte orkar leva?” Du framkallar inte ett självmord, personen kommer inte att svara: ”Hm, det har jag inte tänkt på, tack för tipset”. 

– Alla jag har träffat genom åren säger att det är den utsträckta handen, frågan, som gjorde att man inte tog livet av sig. Är vi riktigt oroliga, ja, då får vi ta personen i handen och åka till psykakuten.

Katarina Tingström är också terapeut och har skrivit boken Döden på arbetsplatsen – en handbok för chefer och medarbetare.