Sabuni struntar i att unga drunknar i ojämlikhet
Vanliga löntagare är körda på en sinnessjuk bostadsmarknad, skriver Arbetets politiska redaktör.
Nyamko Sabuni framstår allt mer som svensk politiks motsvarighet till en plastpåse som har blåst fast i ett högt träd. Ingen begriper hur hon kom dit och ingen bryr sig om att plocka ner henne.
Den där sägningen är lånad från komikern Bill Bailey, men det var precis så jag kände när L-ledaren var ute och fladdrade om bostadspriser i Aktuellt-studion i veckan.
Där lät hon meddela att det enda en ung människa behöver för att köpa en bostad i dag är ett arbete.
Då ska vi se här.
Enligt LO:s senaste lönerapport tjänar en genomsnittlig arbetarkvinna 22 500 kronor i månaden. En genomsnittlig arbetarman tjänar 28 900.
Låt oss låtsas att dessa genomsnittsarbetare finns på riktigt, att de är något år över 30, bor i en hyresrätt och är gifta med varandra. De har två genomsnittsbarn ihop och nu vill de köpa ett radhus eller en villa så att familjen kan växa eller åtminstone inte behöver bo så trångt.
Båda två har sparat undan fem procent av lönen varje månad och på åtta år har de fått ihop 250 000 kronor.
De går till Handelsbanken, som meddelar att man kan tänka sig att låna ut drygt 1,4 miljoner kronor. Bostaden de köper kan alltså kosta cirka 1,6 miljoner.
Här kan det vara värt att nämna att medelpriset på en svensk villa just nu ligger över 3,9 miljoner, enligt Mäklarstatistik. Om vårt par bor i Stockholms län går medelvillan loss på 7,1 miljoner. I Västernorrland är medelpriset 1,9 miljoner.
Allt detta är nu räkneexempel, som det brukar heta, men att massor av människor som har ett jobb är utestängda från bostadsmarknaden är en realitet. Och det gäller definitivt inte bara arbetare.
Det där borde kanske intressera Nyamko Sabuni, en person som representerar ett parti som åtminstone traditionellt sa sig stå upp för samhällets strävsamma mellanskikt.
I slutet av april publicerade den brittiska affärstidningen Financial Times en artikelserie om hur pandemin förändrat tillvaron för världens unga.
Klyftorna mellan generationerna har vidgats i coronavirusets spår och tidningen har frågat 1 700 människor mellan 16 och 35 hur de tror att deras liv kommer att se ut om några årtionden.
Fram träder ett mörker där ett av de största bekymren som världens unga har är hur de ska bo och var de kommer ha råd att bo. Skenande bostadspriser kommer stänga ute allt fler och utan ett tryggt boende väntar inget tryggt liv.
I framtiden, tror världens unga, leder klassresorna nedåt. Det kommer bli allt svårare att få ett tryggt jobb, lönerna kommer försämras och villkoren bli tuffare.
Några pensioner att leva på i framtiden tror man inte på. De enda som kan vara säkra på ett bra liv är dem som har rika föräldrar att ärva.
Till detta kommer en klimatkris som dagens unga kommer få bära. ”Min plan för pensionen är att dö i klimatkrigen”, säger en som svarat på Financial Times frågor.
Det behövs en ny giv för världens unga om de inte ska drunkna i otrygghet, konstaterar tidningen. Omfördelande skattesystem, nya skatter på kapital, nya insatser mot ojämlikhet, djärva satsningar på utbildning och bostadsbyggande, allt måste upp på bordet.
Om vi borta fortsätter som i dag så riskerar både förtroendet för välfärdsstaten och demokratin att vittra sönder. Det enda vi gör nu är att skriva ut ett recept på framtida sociala uppror.
Så vad händer i Sverige?
Jo, här står Nyamko Sabuni – ledare för ett parti som både är samarbetsparti till Stefan Löfvens regering och vill ingå i Ulf Kristersson regering – i tv och säger att allt löser sig om man har ett jobb.
Att opinionssiffrorna kraschar för L är kanske ingen överraskning. Å andra sidan verkar ju Sabuni vara trygg i sitt träd.