Det svenska pensionssystemet fungerar inte längre som det var tänkt en gång när det konstruerades.

Det är inte så robust som det sades vara när pensionsöverenskommelsen undertecknades 1994.

Förre statsministern Göran Perssons varning för att svenskarna skulle bli besvikna när de upptäckte hur lite pengar de skulle ha att röra sig med efter pensionen har besannats.

Systemet är hållbart för statens finanser, men ohållbart för många pensionärer. Det är dessutom ojämlikt.

I dag är 56 procent av svenskarna oroliga för att få en låg pension. Den som fyller 68 år i år får ut ungefär 45 procent av sin slutlön i allmän pension.

Tjänstepension och eget sparande kan höja slutsumman, men alltför många riskerar ett liv i fattigdom som pensionärer. 

Alliansens upprepade jobbskatteavdrag gjorde också att pensionärer tvingades betala mer i skatt än den som hade lön från arbete.

Regeringen håller tack och lov på att avskaffa skillnaden, som ska vara helt borta 1 januari 2023.

Arbetslivet är orättvist och orättvisorna fortplantar sig lätt även in i pensionsåren. Akademiker kan fortsätta arbeta i flera år efter fyllda 65 år.

Undersköterskor och byggjobbare sliter alltför ofta ut sina kroppar i förtid.

De tömmer apoteken på värktabletter, men orkar ändå inte alltid jobba fram till 65 år. En ”riktålder” som snart ska höjas med ett år och senare ytterligare ett.

Många tvingas sluta flera år tidigare och drabbas livslångt av en låg pension. Det är skamligt och oanständigt att det inte finns en ventil för utslitna äldre som kan ge dem en dräglig pension.

Sverige är sämst i Norden, arbetare i Danmark och Norge har betydligt bättre möjligheter att få ut en skälig ”knegarpension”.

Nu lanserar Byggnads tillsammans med tankesmedjan Katalys en ny pensionsutredning med det passande namnet ”Knegarpension – en pension att leva på”. Modellen går ut på att alla ska få mer i plånboken, men med tyngdpunkt på låginkomsttagarna.

Dagens garantipension byts ut mot en grundpension, där alla i samma åldersgrupp har en gemensam pott, lika stor för alla. På grundpensionen läggs en individuell del beroende på hur mycket man har jobbat. 

För en undersköterska som jobbat 80 procent under hela sitt yrkesliv skulle det betyda en ökning av den allmänna pensionen med 1 000 kronor i månaden. Välkomna pengar, särskilt som de lågavlönade ofta redan vant sig vid att vända på slantarna.

Det ska löna sig att ha arbetat, men det ska också vara möjligt att få ut en högre pension om man ofrivilligt tvingas sluta jobba när kroppen tagit för mycket stryk.

I Danmark kallas det för ”Arnepension”, i Sverige kan ”knegarpensionen” bli räddningen för en undersköterska med utslitna axlar eller en rörmokare med förstörda knän.

Det vore en klok lösning på ett stort ekonomiskt och moraliskt problem. 

Det förutsätter att det fylls på mer pengar i systemet. I dag är det underfinansierat och inbetalningarna behöver öka och avgiften höjas.

Det har socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) insett för länge sedan, men högerpartierna i den politiska pensionsgruppen är sura på att frågan överhuvudtaget har lyfts.

Om de fortsätter sura får Socialdemokraterna gärna göra pensionerna till en het valfråga nästa år.

Sossarna är skyldiga att ta strid för ett nytt system som ger trygghet för alla, oavsett yrke, som ska gå eller redan har gått i pension.