Behöver vi verkligen en kvinnlig Alexander Bard?

RECENSION. Könsidentitet existerar tydligen inte, enligt Kajsa Ekis Ekmans nya debattbok Om könets existens.

Eftersom bokstavligen miljoner transpersoners egna livserfarenheter talar emot detta är det en uppseendeväckande slutsats.

Som baseras på skakig grund, visar det sig. I alla fall om man kräver forskning och adekvata resonemang kring densamma som underlag för en åsikt som ändå får sägas vara rätt kontroversiell – med tanke på att den går emot både etablerad forskning och svensk lag. 

Om könets existens är en rätt slarvigt hopkommen debattbok. Vid första anblicken ser den nog så gedigen ut, men skrapar man på ytan visar det sig att det förekommer både felaktigheter och tveksamma källhänvisningar. 

Judith Butler är felöversatt, en svensk barnboksförfattare menar att Ekman medvetet vantolkat henne och falskeligen beskrivit henne som könskonservativ.

En anställd hos RFSL har påpekat att hon manipulativt klippt bort delar i organisationens citat.

Det är precis som med rasism, du får tänka en hel del, men du får inte bedriva hets, trakassera människor eller handla på ett sätt som strider mot diskrimineringslagen

På ett ställe hänvisar hon felaktigt till en text av en handfull barnpsykiatriker i USA för att belägga ett alarmistiskt, och felaktigt, påstående om hur alla världens endokrinologer menar att alla barn bör ges stopphormoner. 

För den som vill framställa transrörelsen som könskonservativ och på väg att manipulera hela samhället till att radera ut kvinnor,passar det nog bra att anpassa fakta så de stämmer med den berättelsen. Men hederligt är det inte

Mycket känns nyvaket och ogenomtänkt. Ekman säger ofta emot sig själv.

Hon ifrågasätter att det behövs ett sätt att byta juridiskt kön utan behandling och diagnos, för vem vill ”registrera sig som kvinna utan att vilja vara det?” På samma sida hävdas att cismän som vill förgripa sig på kvinnor kan tänkas utnyttja möjligheten att göra just det. 

Hon ondgör sig över att transmän osynliggörs, men bidrar själv genom hela boken till detta osynliggörande. Kritiserar felaktigt transrörelsen för att vilja cementera könsroller.

Samtidigt som hon verkar mena att om transkvinnor alls ska accepteras i damernas omklädningsrum gäller det bara de som till 100 procent ser ut som ciskvinnor.

Ekmans hånfulla raljerande över sina meningsmotståndare är heller inte snyggt. Hon beskriver exempelvis transrörelsen som “en ensam man i kjol”, som inte vill diskutera könsteori med feminister utan i stället tar på sig en offerkofta och säger att “här finns ingen teori, här finns bara lilla jag!”. 

Hennes maniska felkönande blir nästan parodiskt, likt någon som inte kan hejda sig från att säga N-ordet för att provocera. 

Ett av författarens centrala teman är idén att läkare och läkemedelsindustrin lurar stackars transmän att tro att de behöver behandling, när så inte är fallet. Drivkraften skulle vara kapitalistisk girighet. Detta tycks hon mena gäller även i Sverige. 

För den som kan något om hur svensk sjukvård är organiserad känns detta som ett märkligt kaninhål att trilla ned i. 

De här konstiga påståendena fungerar, kanske, för den som köper Ekman grundläggande axiom: Könsidentitet, som fristående faktor parallellt med biologiskt och socialt kön, existerar inte. Därmed görs miljoner transpersoner som hävdar sig ha en annan könsidentitet än den kroppen utvisar till lurade eller förvirrade stackare. 

Eller till medvetet manipulativa förövare, som när hon ideligen återkommer till bilden av utklädda män som våldtar kvinnor i omklädningsrum och kvinnofängelser. (Just den bilden är inte helt olik den som rasisterna gärna sprider om muslimska män.)

Men för den som inte köper det axiomet faller korthuset Kajsa Ekis Ekman byggt upp.

Får då inte författaren säga vad hon tycker? 

Givetvis får hon det. Men, det är en sak att föra debatt i media och en helt annan att omsätta sina tankar i praktiken, exempelvis i arbetslivet och i offentlig förvaltning.

Ekis propagerar bland annat för att utestänga transkvinnor från damernas omklädningsrum och för att det ska vara okej att vägra använda transpersoners önskade pronomen och förnamn.

Samtidigt som hon verkar mena att om transkvinnor alls ska accepteras i damernas omklädningsrum gäller det bara de som till 100 procent ser ut som ciskvinnor

I det sammanhanget är det viktigt att både kommunpolitiker, facket och arbetsgivare vet att på arbetsplatsen och i kommunal verksamhet gäller diskrimineringslagen. Inte Ekmans idéer.

Den arbetsgivare eller myndighet som inte respekterar könsidentiteten på sina anställda eller medborgare, om dessa råkar vara transpersoner, kan göra sig skyldig till diskriminering. 

Det är precis som med rasism, du får tänka en hel del, men du får inte bedriva hets, trakassera människor eller handla på ett sätt som strider mot diskrimineringslagen.

Den sistnämnda skyddar uttryckligen mot missgynnande som har samband med en persons könsöverskridande identitet eller uttryck. 

Är då detta en bok värd att läsa, av någon orsak?

Det är lite tveksamt. Den ger inte någon objektiv insikt i senare års debatt och författarens eget resonemang är för rörigt, tesdrivet, ohederligt och för dåligt underbyggt för att vara relevant annat än för hennes närmaste fanclub.

Den som verkligen behöver fylla sin bokhylla med en medvetet provokativ hatbok mot transpersoner har hittat en fullträff.

Men för oss andra? Behöver vi verkligen en kvinnlig Alexander Bard?

Vinner feminismen eller vänstern något på detta? Jag tror inte det.

---

Lukas Romson är transman, jämlikhetskonsult och transexpert