Jag minns då det nya pensionssystemet klubbades.

Redan då, på 1990-talet, skrev jag spaltkilometer om vad det nya systemet kunde innebära för LO-anslutna. Inne på LO gick ju debattens vågor höga.

Var systemet inte alltför dåligt finansierat? Skulle systemet verkligen kunna ge alla över 70 procent av slutlönen i pension som utlovades?

Eftersom systemet knöts till hur hög tillväxten skulle bli i framtiden var det ingen som visste. Ingen relevant tillväxtprognos kan sträcka sig längre än något år in i framtiden. Men blickade vi bakåt såg det mörkt ut. Vi hade just genomlevt flera kriser.

Hade pensionssystemet redan varit igång då skulle pensionerna ha blivit låga.

Men detta var i slutet av 1990-talet. Framtidstron ökade och IT-världen tog över handeln alltmer. Det nya ordet ”Internethandel” förutspåddes öka tillväxten kraftigt framöver. Men redan här borde fler ha börjat tvivla.

Det var ju ändå samma varor som skulle köpas och säljas. Men på något oförklarligt sätt skulle allt explodera i välstånd för alla om bara handeln skedde på nätet i stället för i affären.

Och aktierna steg. Klädföretag som började sälja kläder via nätet var plötsligt värda miljardbelopp.

Så här efteråt är det naturligtvis obegripligt. Alla varningslampor blinkade. Ingen går ju och köper hundra par jeans bara för att de säljs på nätet i stället för i en affär.

Några år senare hade också allt brakat samman i de företag som kallades com.com-branschen eller dot.com-branschen eller något annat av de meningslösa begrepp som företag och ekonomer använde sig av för att låta påskina att det var något speciellt med näthandel där bara expertisen förstod hur den plötsligt skulle kunna öka försäljningen med tiotusentals procent.

Men denna fragila framtidstro bakades in i det nya pensionssystemet. Ett flertal tongivande ekonomer lanserade tanken på att ekonomin nu hade ”växlat upp” till en högre bestående tillväxttakt.

Under lång tid framåt skulle vi alltså ha en frapperande hög tillväxt, siade man. Och då skulle pensionerna till och med kunna bli högre än utlovade procent av slutlönen.

Så kom IT-kraschen då investerarna upptäckte att folk fortfarande bara köpte ett par jeans och inte hundra par jeans vid varje köptillfälle och förstod att de aldrig skulle få tillbaka sina investerade pengar.

Och tillväxten växlade lika snabbt ned igen och har därefter gått både upp och ned i vanlig takt.

När pensionssystemet inte fick draghjälp av någon plötslig bestående ökad tillväxt blev kritikernas sanning uppenbar: Pensionssystemet blev kraftigt underfinansierat.

Under tjugo års tid har därefter pensionssystemet fasats in. De med födelseår 1954 är den första kullen som helt omfattas av det nya pensionssystemet.

Det är alltså först nu som vi ser den förödelse som det nya pensionssystemet orsakade.

Många högavlönade grupper har under tiden skaffat sig både privata pensionsförsäkringar och bra pensionsavtal.

LO-grupper har blivit mer utsatta.

Få LO-anslutna har möjlighet till privat pensionssparande, avtalspensionerna för LO-kollektivet är förhandlingsvägen på väg att avsevärt förbättras men är ännu inte i kapp de hövalönades pensionsavtal.

Vad gör då politikerna?

Ansvarskännande politiker vill naturligtvis ändra pensionssystemet igen och höja pensionsinbetalningarna så att alla får en vettig pension.

Men det vill inte de borgerliga partierna.

Det nya pensionssystemet klubbades en gång i tiden av pensionsgruppen i riksdagen där i dag alla riksdagspartier utom Vänstern och Sverigedemokraterna ingår.

För att ändra avgiften måste därför helst hela pensionsgruppen ställa sig bakom ändringen.

Och högerblocket struntar helt enkelt i att LO-anslutna får låg pension och vill absolut inte ändra systemet.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har därför tvingats ta till den omständliga vägen att tills vidare i stället driva igenom extra pengar i budgeten för de mest utsatta, de mestadels LO-anslutna som ligger strax ovanför gränsen för garantipension.

Expressens ledarsida vittnade häromdagen tydligt för vad den politiska kampen handlar om, för borgerliga del att strunta i dem som får låg pension, att strunta i att LO-anslutna som jobbat ett helt liv inte får särskilt mycket mer i pension än om de inte jobbat alls.

Så här skriver Expressen Ledare om Socialdemokraternas budgetsatsning för att stärka de mest utsattas pensioner:

”Tillskottet på upp till 600 kronor i månaden är utformat som en ”LO-puckel” för att nå vissa utvalda grupper och har inget med livsinkomstprincipen att göra. Kostnaden är fullt överkomlig i startskedet, men var och en inser att detta godtyckliga tillägg kommer att vara mumma att trissa upp i varje valrörelse framöver. 

Vår energiske socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) nöjer sig inte med det. Han är ständigt på jakt efter nya sätt att höja pensionerna. Utan att förankra beslutet i pensionsgruppen har han tillsatt en utredning om att höja pensionsavgiften. Han funderar till och med på om höjningen kan utformas retroaktivt så att även dagens pensionärer kan få del av pengarna – återigen ett flagrant brott pensionssystemets principer.”

Tänka sig, vår socialförsäkringsminister vill att de som betalar in till pension också ska få en rimlig pension när de blir äldre.

Men det vill som synes inte borgerliga partier.

Det som är ett flagrant brott mot pensionssystemets principer är att blockera möjligheterna att uppfylla de löften som pensionssystemet en gång i tiden lanserades med. För naturligtvis ä det möjligt med en höjning av pensionsavgiften.

Ardalan Shekarabi får därför mycket gärna ge sig ut på jakt för att höja pensionerna.

Så agerar en ansvarsfull minister.