Är man intresserad av samhällsbygge måste man intressera sig för skolan. Vid sidan om sociala skyddsnät är få samhällsinstanser lika effektiva verktyg för att bygga ett jämlikt samhälle.

Det är dessutom något som sitter i varje människas moraliska ryggmärg: barn har inte valt att födas och har inte valt sina föräldrar.

Alltså ska inte barns liv bli sämre på grund av till exempel föräldrarnas ekonomi.

Men så finns också vinstintressen i att låta vissa barn gå före andra barn. Och då börjar det låta annorlunda, särskilt från arbetsgivarorganisationen Almega. 

Sverige är det land i västvärlden där ojämlikheten ökat mest. Det kan förklara varför regeringen tillsatt både jämlikhetskommission och utredningar som ska minska segregationen i skolan och öka den så kallade likvärdigheten. 

Friskolereformen har ökat segregationen och fortsätter att driva på den. Barn med högutbildade föräldrar går oftare i friskolor än barn till föräldrar med kortare utbildning.

Kommunala skolor kompenseras inte ekonomiskt ens i närheten tillräckligt för sitt elevunderlag och för det större ansvaret kommunala skolor bär. 

Skolan som verktyg för jämlikhet måste alltså aktiveras igen, men när Almega härom veckan fick ge sitt remissvar till likvärdighetsutredningen sa de något som sällan sägs rakt ut av friskolornas och marknadiseringens företrädare: 

“En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

När citatet i remissvaret upptäcktes av bland andra skoldebattören Johan Enfeldt fick Almega massiv och berättigad kritik. Till slut backade man och menade att man inte alls menat det man skrivit.

Remissvaret är ändå inskickat, och ligger på Utbildningsdepartementets bord. Och frågan är hur man kan råka formulera liknande ord om man inte tänkt tanken: vissa föräldrar bidrar mer till samhället, alltså vore det orättvist om andras barn fick mer.

Att “finansiera välfärden” betyder i sammanhanget att betala skatt och ha hög lön. Att vara “en kostnad” som förälder innebär att få bidrag, till exempelvis sjukpenning efter många arbetade timmar i äldreomsorgen.

Barn till sådana föräldrar ska alltså fortsätta gå i skolor med minimala ekonomiska marginaler eftersom skolans kompensatoriska uppdrag rivits till grunden av nuvarande skolsystem.

Även om Almega åtminstone på pappret, men inte i det inskickade remissvaret, backat uttrycker fler deras syn.

Liknande tankar går igen bland föräldrar i Filipstad, vilka menar att deras barn nu blir utsatta för någon sorts socialt experiment när en föreslagen skolsammanslagning kommer “tvinga” de finare barnen att dela klassrum med socioekonomiskt mer utsatta barn, i stor utsträckning invandrare. Ingen forskning stödjer oron, men det hjälper inte.

DN Kulturs biträde kulturchef Åsa Beckman målade i veckan upp en förklaringsmodell som kan appliceras på föräldrarna i Filipstad.

För medelklassföräldrar är det viktigt att deras barn leker och umgås med barn som har “hög status” och befinner sig högt i samhällshierarkin.

Det är en äcklig instinkt, men i ett allt mer ojämlikt samhälle är det också rationellt. De flesta människor söker trygghet, om inte för sig själva så för sina barn.

Toppen av den sociala hierarkin och gemenskapen garanterar tryggheten. Den typen av uppåtslickeri blir än viktigare när de sociala trygghetsnäten monteras ned. Utanför gemenskapen finns allt mindre trygghet att tillgå.

Blir du sjuk blir du utförsäkrad. Blir du arbetslös är ersättningen låg. De bästa jobben får man genom kontakter. Bäst då att hålla sig väl med dem som redan har.

Här bor logiken både bakom Almegas remissvar och Filipstadföräldrarnas upprop mot andras ungar. Ojämlikheten i sig gör oss till sämre och råare människor. Så pass att vi kan tänka oss att offra barn.