Vi närmar oss ”efter pandemin” i svensk ekonomi. Och genast återuppstår Centerns och övriga allianspartiers politiska propaganda om att Sveriges arbetare nu måste spara.

Det är en propaganda som vi är vana vid att höra från borgerligt håll, vare sig tiderna är goda eller dåliga.

Alltid ska skatterna sänkas och alltid är det den svenska arbetaren som ska spara så att sänkningarna för högavlönade kan bli verklighet.

Men även om vi nu kan skönja slutet på coronans direkta inverkningar på ekonomin återstår väldigt mycket.

Som LO-ekonomerna gång på gång har pekat på är arbetslösheten skriande hög, med nu närmare en halv miljon arbetslösa varav nästan 200 000 har varit arbetslösa i mer än tolv månader.

Den absoluta merparten av dessa är lågutbildade, unga och/eller utrikesfödda.

Detta är en bild som finansminister Magdalena Andersson (S) till stor del instämde i under sin presskonferens i går om det ekonomiska läget, även om Magdalena Andersson var mer positiv än LO-ekonomerna om den framtida återhämtningen på svensk arbetsmarknad.

Många av regeringens stora räddningspaket under coronapandemin har också varit mycket lyckade och räddat kvar både jobb och företag.

Stöden uppgår i dag totalt till 400 miljarder kronor.

Ändå beräknas statsskulden inte stiga mer än till cirka 39–40 procent av BNP fram till nästa år, det är ljusår från EU:s rekommenderade maxgräns på 60 procent av BNP och ännu fler ljusår från vad EU-länderna i verkligheten har. (Ja, många länder har glatt låtit sin statsskuld stiga betydligt högre än EU:s rekommendation).

Så vad gör vi med detta unikt goda läge när arbetslösheten är på väg mot extrema nivåer?

Fortsätter satsa för att få ned arbetslösheten och sträva mot full sysselsättning?

Eller ska vi tvärtom strama åt allt så att vi i stället kan sänka skatten?

Där har vi i dag de två linjerna i svensk politik och en oroväckande passus under gårdagens presskonferens med Magdalena Anderssons var att hon lade in en brasklapp i sin annars ganska positiva bild av den ekonomiska framtiden, och det var att hon också måste få ja från andra politiska partier.

Här menar hon de två mittenpartierna Centern och Liberalerna.

Att landets finansminister halvt urskuldar sig tre dagar innan hon ska presentera vårändringsbudgeten (den läggs på torsdag) får ses som ett dåligt omen.

Socialdemokraterna har tydligen inte heller denna gång fått igenom den politik man vill eftersom mittenpartierna har satt sig på tvären.

Men vad har egentligen hänt med den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet i denna ekonomiska brytningstid?

Samtidigt som Magdalena Andersson redovisar grunddragen i regeringens finanspolitik går Konjunkturinstitutets prognoschef Ylva Hedén Westerdahl både i SvD och i SVT Nyheter till hårt angrepp mot regeringen för att inte snabbt nog gå tillbaka till ”budgetdisciplin” och börja spara igen.

”Vi tycker att disciplinen ska vara tillbaka redan nästa år, om pandemin är över då”, säger hon och ”…det gäller att inte ha spenderbyxorna på hela tiden.

Spara och montera ned i stöd och välfärd är alltså det som gäller, enligt Konjunkturinstitutets prognoschef.

Trots skyhög arbetslöshet. Trots en mycket låg statsskuld.

Sparande och nedskärningar, oavsett konsekvenser för arbetare. Det är samma ord som ständigt matas ut från borgerligt håll vars syfte är att i sätllet sänka skatterna.

Vill Konjunkturinstitutet alltså hellre se borgerliga skattesänkningar än att folk får jobb?

Det är ett politiskt val, inget statsekonomiskt.

Nu säger inte Ylva Hedén Westerdahl att hon hellre vill ha skattesänkningar för sig själv och andra högavlönade, åtminstone inte högt, men effekten blir densamma.

Konjunkturinstitutets linje är ett klart politiskt ställningstagande som en myndighet inte borde syssla med.

Men det går att tränga djupare i KI:s politisering i jakt på en förklaring till denna arbetarfientliga inställning.

Bakgrunden är nämligen att det svenska Konjunkturinstitutet har en internationellt sett uppmärksammad övertro på det som kallas ”jämviktsarbetslösheten”.

Det är den nivå på arbetslösheten som sägs vara förenlig med hur en ekonomi fungerar.

Om politikerna pumpar in mer pengar för att sänka arbetslösheten under denna nivå så ökar inflationen, jobb försvinner och arbetslösheten studsar tillbaka till jämviktsnivån igen.

Enligt denna teori är det alltså ingen större mening att försöka skapa jobb med arbetslöshetsbekämpning eftersom det inte går att komma under jämviktsarbetslösheten som beror på hur ekonomin fungerar i stort.

Liknande tanke har funnits hos många internationella ekonomer, men svenska KI är numera ganska ensamma om att upphöja denna teori till något närmast gudomligt.

Och det konstiga är att KI nu har kommit fram till att jämviktsarbetslösheten ligger ungefär där arbetslösheten just nu ligger, bara aningen lägre.

Slutsatsen är att det är meningslöst att satsa på att få ned arbetslösheten mer. Så sänk hellre skatterna, blir nästa mening i resonemanget och en blåkopia har därmed skapats mellan borgerlig propaganda och Konjunkturinstitutets prognoser.

Det är obegripligt att en myndighet med så stort ansvar för att ta fram underlag till svensk finanspolitik har kunnat bli så politiserat.

Konjunkturinstitutets överdrivna tillbedjan till jämviktsarbetslösheten som varande en högre oantastlig gudomlighet är långt ifrån ny.

Det är dock först på senare år som KI har börjat koppla denna syn till en aktiv propaganda för borgerlig ekonomisk politik.

Det bör man sluta med.

Det som gäller för framtiden efter pandemin är att få ned den skyhöga arbetslösheten genom aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det är självklart både möjligt och nödvändigt.