EU-kommissionens förslag om lagstadgade minimilöner skapar turbulens.

En katastrof, anser Sverige, där både politiker, arbetsgivare och fack är emot förslaget. Ett lyft för de lågavlönade, anser i stället flera fack i EU:s fattigare länder.

Att svensk och europeisk arbetarrörelse har hamnat på så helt olika sidor i frågan om minimilöner beror på skillnaden i facklig styrka. I Norden har vi starka etablerade fackförbund. I många andra EU-länder är de fackliga organisationerna svaga.

I det senaste numret av Journal of Economic Perspectives bekräftas denna bild. Skriften ges ut av den mer än 130-åriga ekonomiska forskningsorganisationen American Economic Association och cirka hundra sidor av det senaste numret ägnas åt att dissekera hur fenomenet minimilöner egentligen påverkar ekonomin.

Genomgången inleder med att slå hål på en långlivad myt.

I decennier har högern, såväl i USA som i Sverige, propagerat för att alla typer av minimilöner, som avtalade lägstalöner och ingångslöner, måste sänkas för att fler ska kunna få jobb.

Om lönerna sänks blir det billigare att anställa och företagen anställer därför fler personer, är resonemanget.

Denna tanke är sprungen ur det mest grundläggande antagandet inom nationalekonomin, att om en vara är billig så är det fler som köper den än om den är dyr.

Och om priset sänks på arbetare är det fler företag som köper dem.

Denna föraktfulla syn på arbetare som köp- och säljvaror går som en röd tråd i borgerlig politik, men Journal of Economic Perspectives visar att det är mycket svårt att se om minimilöner har någon påverkan på sysselsättningen över huvud taget.

Sysselsättningen i en ekonomi påverkas av en rad olika ekonomiska fundamenta med klar inverkan, men dit hör alltså inte lägstalönerna.

Kapitlet heter också: Den svårfångade sysselsättningseffekten av minimilöner.

Ändå är det aggressiva förslaget att sänka lönerna för lågavlönade ett ständigt upprepat mantra hos borgerligheten.

Syftet är naturligtvis inte alls att öka sysselsättningen utan att omfördela inkomster från fattig till rik. Men medan minimilönernas inverkan på sysselsättningen är svår att se är minimilönernas påverkan på lönenivåer desto tydligare.

Höga minimilöner höjer lönenivåerna eftersom lönerna i många yrken över tid hamnar ganska nära minimilönernas nivåer och koncentreras där.

Här finns skälet till att facken i ekonomier med en stor grupp med mycket låga löner är positiva till förslaget. Lagstadgade minimilöner pressar upp lönenivåerna för de lägst avlönade.

Men eftersom Sverige och övriga Norden skapar sin lönebildning genom kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare pressar lagstadgade minimilöner i stället ned lönerna för många grupper.

Därtill bryts den svenska partsmodellen där arbetsgivare och arbetstagare själva gör upp om löner utan politikernas inblandning och där man har anpassat lönebildningen så att den tjänar både de anställda och företagen.

EU-kommissionens förslag är en uppluckring av denna ordning som även hotar svenska företags konkurrenskraft.

Detta är skälet till att svenska fack inte vill ha några pådyvlade lägstalöner från EU. Och inte de svenska arbetsgivarna heller.

Sprickan mellan Nordens och övriga Europas fack avspeglar tyvärr en tillbakagång för den fackliga styrkan i stora delar av EU. Hittills har den allmänna linjen för europeiska fack varit att bygga kollektivavtal.

Europafackets linje att nu gå den politiska vägen och acceptera lagstadgade minimilöner i stället för att kämpa för starka fack och en partsmodell av nordisk struktur är tyvärr en följd av att facken i många europeiska länder har förlorat i styrka.

Då plockar man in hjälp från politikerna för de allra sämst avlönade.

I Sverige har dock den utbyggda partsmodellen varit till extremt stor nytta för lågavlönade LO-anslutna. Motståndet mot lagstadgade minimilöner måste fortsätta.

Och även i ett europeiskt perspektiv borde facken välja fortsatt facklig kamp i stället för politisk inblandning.