Under ett antal månader har jag arbetat med att sätta kakel och klinker i nyproducerade stugor i en av våra mer kända skidorter. 

Jag och min arbetskamrat var varslade om uppsägning när erbjudandet dök upp så vi tackade motvilligt ja till att ligga borta på traktamente, trots att vi har barn på hemmaplan.

I det sammanhanget väger pengar väldigt lätt, men visst fick vi ett bra erbjudande.

Redan i början av december när snökanonerna gått ett par dagar, medan marken ännu var bar, började Audi- och Porschesuvarna dyka upp.

De svängde in till det nybyggda Ica där vi på kvällarna försåg oss med lite tröstgodis eller chips efter 11,5 timmars arbetsdagar.

Rösterna dominerades av innerstadsdialekt från Stockholm och Billdalsdito från Göteborgstrakten.

Det var inte Conny från Kortedala eller Anki från Rotebro som flanerade runt den jättelika charkdisken, om man säger så.

En bit in i december började fler och fler säsongsarbetare dyka upp. Semesterortens liftsystem, event, restauranger och aktivitets­center behöver dem.

Ungdomar i åldern 18–25 år sågs promenera eller vänta på skjuts längs vägarna klockan 06.45. 

Oväntat men trevligt var att alla lönearbetande däruppe hälsar när de ser en annan knegare. Även vi byggubbar fick ofta ett glatt ”hej” och vi hälsade givetvis tillbaka. 

Nyfikenheten på om ungdomarna fick skäligt betalt av ortens största arbetsgivare uppen­barade sig naturligtvis.

Jag lyckades inte gräva fram några fakta i ärendet förutom att en bekants dotter fått betala svindyrt för boendet, ett rum delat på fyra, och att hon knappt fått några pengar över efter avslutad tjänst. 

Det var några år sedan och jag hoppas att det ändrats sedan dess, för klyschor som att ”det är en bra erfarenhet i cv:t” får ju inga ungdomar att kunna flytta hemifrån, som vi alla vet.

Nu när påsklovet närmar sig skjuter hyres­priserna i höjden. Trots covidtider fylls stugorna i rask takt.

Nya fötter trampar på vårt klinker varje vecka.

Fötterna sitter på människor vars trötthet kanske mer landat i huvudet än i ryggslutet, ljumskarna eller axlarna som vår. 

Vår sejour i fjällvärlden är slut. Jag kommer inte att längta ihjäl mig efter att skotta fram en stelfrusen pall med kakel efter att snön vräkt ner i tre dygn.

Men visst var det fint när man hade tillfälle att titta ut över landskapet, solen gnistrade, temperaturen var minus tre och man hade en termos kaffe att njuta av på rasten.

Det behöver man ingen Porschesuv för att uppskatta.

Ett kort ögonblick såg vi världen med skidturisternas ögon.

En liten stund delade vi verklighet, vi som sätter plattorna och de som står på dem.