En vanlig fråga folk ställer i sociala sammanhang är: 

– Vad arbetar du med? 

– Jag är badmästare, svarar jag.  

”Aha, det kan man ju se”, får jag ofta höra och brukar tänka att det är ju helt otroligt att man kan se det på mig, för jag är inte särskilt vältränad. 

– Ja, du har så breda axlar. Det syns att du kan simma, fortsätter de. 

– Det är förstås en vanlig fördom, men jag kan inte ens simma, brukar jag svara, för att testa om den jag pratar med lyssnar på vad jag säger. 

Sanningen är den, att det var en slump att just jag blev badmästare.  

När jag var fyra år höll jag på att drunkna en solig sommardag. Vi var två familjer som hade åkt till en av Smålands fina insjöar.

Alla barnen sprang mot strandkanten och slängde ivrigt av sig våra kläder, så som barn gör, för att sedan kasta oss i det inbjudande vattnet.  

Så gjorde även jag. Och försvann under vatten­ytan. 

Jag minns fortfarande hur det såg ut där nere under ytan. Jag minns hur paniken inom mig steg när syret började ta slut och hur jag skrek där jag låg på mage med ansiktet under vatten. Jag plaskade med armar och ben utan att kunna ta mig upp.  

Till sist var det en vuxen som såg mig kämpa för livet och rusade fram och fick upp mig, skrikandes och gråtandes. 

Efter den dagen doppade jag inte ens tårna i vare sig hav eller sjö. Jag blev kallad Badkrukan resten av min barndom.

Den skammen bar jag med mig. Jag var livrädd för vatten och hemligheterna som ruvar på botten av en sjö. 

Ändå är jag nu badmästare. 

Men jag lärde mig också en annan sak den där dagen, nämligen att jantelagen kan fara dit pepparn växer!

Linda Runcrantz

När jag som vuxen börjat arbeta som lokalvårdare i sporthallen frågade nämligen en av cheferna om det fanns någon som var intresserad av att bli simlärarassistent.

Det behövdes fler i den kommunala simskolan. Jag överlade kort med mig själv innan jag svarade: ”Ja, jag är nog absolut intresserad av uppgiften”.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hade vissa tvivel, särskilt när jag insåg att jag var tvungen att genomgå ett simtest för att visa min duglighet.

Testet innebar att jag skulle dyka ner till botten av fyrametersbassängen.

Där skulle jag fatta tag i en man ur personalen, som dykt ner före mig, och få upp honom på bassängkanten. 

Jag tog ett djup andetag. Jag dök i. Och lyckades! 

Den dagen återvann jag tryggheten i vattnet. Den som jag förlorade i min barndom.  

Och som badmästare har jag nu full förståelse för de barn och vuxna jag möter som är rädda för vatten. 

Men jag lärde mig också en annan sak den där dagen, nämligen att jantelagen kan fara dit pepparn växer!

Jag kunde övervinna min vattenrädsla och då kan jag övervinna allt.

Nu funderar jag på vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske har jag någon rädsla kvar att utmana.  

Linda Runcrantz är badmästare, förtroendevald för Kommunal och har lämnat Smålands skogar för Stockholm.