Som väntat vann partiledningen på Liberalernas partiråd igår, söndag.

Gårdagens beslut innebär att Liberalerna 2022 går till val på att verka för en högerregering med Moderaternas Ulf Kristersson som statsminister.

Men debatten före beslutet var förvirrad. Liberalerna ska fortsätta driva liberal politik, menade partiledningen, och forma en budget tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i minoritet.

Men samtidigt ska Liberalerna absolut aldrig förhandla budgeten med SD trots att budgeten samtidigt ovillkorligen måste få stöd från SD för att gå igenom.

Detta går inte ihop. Inte i någon logik. Varken i liberal eller någon annan någonsin existerande login.

Och trots varv efter varv under söndagen, mellan ombudens coronasäkrade dataskärmar ute i landet, om och om igen med beredningsutskott och bråk mellan ombud om hur en budgetprocess egentligen går till, så släpptes till slut frågan.

Något svar fick vi aldrig på hur Liberalerna ska kunna få SD:s stöd och samtidigt på något närmast metafysiskt vis ändå inte behöva SD:s stöd.

Frågan fick aldrig något svar och vid omröstningen sent på eftermiddagen öppnades utan ytterligare åthävor Pandoras ask och partilinjen vann.

Det var som att se ett flygplan störta.

Särskilt mycket liberalism finns alltså inte kvar i Liberalerna efter språnget in i det konservativa blocket. Eller för att vara tydlig, Liberalerna är inte längre ett liberalt parti.

Det som tidigare varit den stora skiljelinjen gentemot ”ytterkantshögern”, det vill säga Sverigedemokraterna, har varit SD:s uttalade korporativistiska linje där vissa invånare och samhällsgrupper i SD:s framtidsvision ska fråntas sin delaktighet i samhället.

Det gäller inte bara invandrare utan även arbetarrörelsens organisationer, andra intresseorganisationer, sexuella minoriteter och i förlängningen judar, samer och andra samhällsgrupper med en egen identitet.

Det är ingen tvekan om att det är ett mycket stort steg för ett parti som har kallat sig liberalt att behöva hantera denna framtidsvision i sitt budgetarbete.

Liberalernas tid som liberalt parti måste nog därmed anses som avslutad. Liberalismen inom Liberalerna är död. Den förflyttning högerut som inleddes av Lars Leijonborg fullbordades söndagen den 28 mars 2021.

På kort sikt kan helgens beslut mycket väl öka väljarsiffrorna för Liberalerna. Det är om alla väljare som gått till M och KD i protest mot Januariavtalet återvänder.

På längre sikt kan partiet i stället tappa väljare som söker det liberala och inte finner det, åtminstone inte i det parti som heter Liberalerna.

Vad betyder då Liberalernas nya linje för arbetare i LO-yrken?

Faktum är att det nog inte betyder så mycket. I Januariavtalet har Liberalerna och Centern drivit en tydlig nyliberal politik för att lägga om det svenska välfärdssystemet till en bastrygghet för de mest utsatta och ovanpå det ett tillvalssystem baserat på inkomst och plånbokens storlek.

Ingenting tyder på att Centern som enda kvarvarande mittenparti skulle vika från den linjen. Avståndet är bråddjupt mellan Socialdemokraternas nuvarande samarbete med mitten och den partiella ideologiska samsyn som rådde under socialliberalismens höjdpunkt.

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. 

Centerns vurm för att montera ned tryggheten för breda LO-grupper är något helt väsensskilt från den socialliberalism som Socialdemokraterna historiskt haft en viss samsyn med.

Vid sidan av den breda arbetarrörelsens inkluderande linje där ingen ska lämnas efter finns därför nu bara ett konservativt/korporativistiskt block och ett nyliberalt parti under Annie Lööf.

Men kanske kan vi därigenom få en återgång inom arbetarrörelsen till att lyfta de frågor som inkluderar hela befolkningen.

Traditionell socialdemokrati bygger ett samhälle där var och en bidrar till välfärdssamhället och där var och en också garanteras full delaktighet i utbyggda välfärdssystem.

Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

När nu den liberalism med socialt ansvar som även vänstern högaktade inte längre existerar är det dags att återgå till traditionell socialdemokrati där alla inkluderas, där skattesänkningar för bolag, banker och högavlönade stoppas, där sjukförsäkringen restaureras, LSS försvaras och där privatiseringarna av vår gemensamma välfärd rullas tillbaka.