Har blurben blivit radikal?

SPANING. Av en händelse snubblade jag över blurben i Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen. Med blurb så menar jag de där säljiga citaten på bokomslagen där någon, helst en kritiker, säger “den här boken är asbra – läs den!”.

Familjen är en bok som drunknar i blurbstoff. Bäckström Lernebys långreportage om Göteborgs parallellsamhällen och den ökända familjen som håller Angered i ett järngrepp är en av fjolårets mest omskrivna böcker, så det borde inte vara svårt att hitta ett och ett annat ryckcitat. Ändå hickade jag till när jag läste en prekärt formulerad blurb.

”Borde vara obligatorisk läsning för dem som anser att man på något vis gör de svenska utsatta områdena en tjänst genom att hålla polisen borta därifrån.”

Avsändare: Dagens Nyheter. En märklig sak att skriva i en recension, tänkte jag. Vetgirigt googlade jag och fann att citatet inte alls var hämtat från kulturdelen, den var plockad ur en ledare.

Det fick mig att undra två saker: 1. Har förlagens blurbregler (om de haft några) blivit slappare? 2. Eller har blurben blivit radikal?

För inte kan det vara så att de som “anser att polisen ska hålla sig borta från utsatta områden” är bokens målgrupp, eller ens en köpstark sådan.

Nyfiken började jag gräva runt bland citat och omdömen för att se om blurben förändrats och kanske rentav fått en agenda.

Så det är inte blurben som har blivit mer radikal, utan urvalet som har blivit torftigare. Följden blir att förläggarna letar citat från andra håll, däribland i ledarspalterna

– Det är relativt ovanligt att redaktionella texter som inte är recensioner citeras i bokpresentationer, men det förekommer emellanåt, säger Anna Austin som är kategorichef för böcker på Akademibokhandeln.

Som exempel tar hon Thomas Pikettys tegelsten Kapitalet och ideologindär Göran Greider och Daniel Suhonen utdelar varsin ideologisk ryggdunk.

”Den viktigaste boken att läsa för alla som vill se ett rött 2020-tal”, blurbar Suhonen. För läsaren som vill få sina åsikter bekräftade, med andra ord.

Ändå kvarstår frågan: Hur tänkte Mondial förlag när de valde citatet till Familjen?

– Anledningen till att vi har med ledarcitatet, och övriga blurbar också för den delen, är för att visa eventuella köpare att den hyllats brett, från höger till vänster, säger förläggaren Simon Brouwers. Mig veterligen har vi inte använt ledarcitat i andra sammanhang, men rent principiellt så är det ju en bedömning från bok till bok, citat till citat, det enda viktiga är ju att vi återger varifrån citatet kommit, vilket vi ju också gör i ditt exempel.

Det där sista stämmer ju bara nästan. För under citatet står det bara Dagens Nyheter, inte att det handlar om ledarsidan.

Hur tänker andra förlag? Är det fritt fram att plocka säljcitat från politiska pamfletter?

Jag frågar ett av de mest agendadrivna förlag jag kan komma på.

– Det händer att vi lyfter fram citat från ledare och opinionstexter, säger Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag. Ett bra citat är ett bra citat och ibland är personen mer intressant än på vilken plats i tidningen som omdömet är publicerat.

Den marknadsliberala tankesmedjans förlag är kända för att ge ut böcker med en konservativ och/eller liberal underton.

När Ivar Arpi och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister skulle blurbas fick kompisarna Paulina Neuding och Tino Sanandaji rycka ut och ge högertummen upp.

Jag trillar djupare ner i blurbens kaninhål där jag hittar Axess citat till killgurun Jordan B. Petersons självhjälpsbok 12 livsregler.

“Är denne Jordan Peterson då fullkomlig och ofelbar? Enligt min mening: ja.”

Omtumlad och skakad vänder jag mig till Svenska Författarförbundet för att hitta en väg upp och ut. Men de har ingen koll på blurbar, säger de. Sådant tjafs överlämnar de åt förlagen.

Långsamt tar en tes form i mitt huvud. Hur står utgivningstakt i relation till antalet omdömen?

Jag tänker på debatten för några år sedan, om att kultursidorna inte recenserar böcker i samma utsträckning som förr. Här närmar vi oss pudelns kärna.

– Det blir allt svårare för nischade, smala och högkvalitativa böcker att få uppmärksamhet. Glappet har ökat, svarar Kristina Ahlinder från Svenska Förläggarföreningen.

Har förlagens blurbregler (om de haft några) blivit slappare

Glappet hon syftar på är ravinen som uppstår när bokutgivningen ökar och kritikens utrymme minskar.

Matematiken är enkel. Det konstaterades redan i förra kulturdebatten när Carl-Michael Edenborg tog sig tid att räkna antal recensioner på dags- och kvällspressens kultursidor, och såg att de blivit färre med åren.

Så det är inte blurben som har blivit mer radikal, utan urvalet som har blivit torftigare. Följden blir att förläggarna letar citat från andra håll, däribland i ledarspalterna.

Vad gör detta med litteraturen? frågar min redaktör när han läser min text. Förmodligen ingenting. Innehållet påverkas inte av citaten som pyntar omslagen.

Men genom att belysa kritikfönstret som krympt till ett nålsöga säger det något annat. Att samtalet om litteraturen blivit mindre.

När GP:s kulturchef Björn Werner häromåret skrev att bokrecenserande ledarskribentern tar kulturkritikernas jobb, började han i fel ände.

Problemet är inte att ledarskribenterna har börjat recensera litteratur.

Problemet är att kulturskribenterna har slutat.