Gamarna cirklar lågt när pensionssystemet misslyckas
Borgerligt nej till rättvisa pensioner riskerar pensionssystemets hållbarhet, skriver Arbetets politiska redaktör.
I september sjösätts ett nytt ”inkomstpensionstillägg”, en reform på nätta sex miljarder kronor per år som ska förstärka ekonomin för dem med låga pensioner.
Det är naturligtvis ett mycket välkommet beslut av den socialdemokratiskt ledda regeringen.
Men vi måste samtidigt inse att det är ett kompromissförslag. Detta sedan de borgerliga partierna inte velat gå vidare med den betydligt rimligare vägen att höja pensionsavgiften.
Det nya inkomstpensionstillägget som införs i september är alltså bara en nödutryckning för att lappa ihop de värsta hålen för dem med låga pensioner.
För att få ett långsiktigt hållbart pensionssystem måste i stället finansieringen inom systemet stärkas så att regeringen slipper skjuta till extra pengar från budgeten varje år.
Då finns det bara två sätt att öka finansieringen inom systemet: antingen att höja pensionsavgiften eller att höja pensionsåldern.
Men att höja pensionsåldern för dem som får sina kroppar utslitna redan innan de uppnår dagens pensionsålder är inget alternativ.
I dag sjunker livslängden för lågutbildade kvinnor i arbetaryrken medan den stiger snabbt och kraftigt för både tjänstemän och akademiker av båda könen.
Lågutbildade kvinnor i arbetaryrken är den enda grupp med sjunkande livslängd.
De pengar som dessa kvinnor har hunnit arbeta ihop på sina pensionskonton förs efter deras död i dag över till långlivade tjänstemän och akademiker genom den så kallade ”arvsvinsten”.
Med sjunkande livslängd och höjd pensionsålder blir ”arvsvinsten” uteslutande en arvsförlust för dessa kvinnor.
Återstår alltså att höja pensionsavgiften in till pensionssystemet men det är som sagt inte de borgerliga partierna intresserade av. Orsaken är rent fördelningspolitisk.
Högavlönade har ju betydligt större möjligheter att täcka upp med bra tjänstepensioner och privat pensionssparande. De behöver inte det samhälleliga stöd för bra pensioner som lågavlönade är beroende av.
Även på pensionsområdet gynnas alltså marknadskrafterna på den generella välfärdens bekostnad.
Både Folksam och Skandia har på kort tid lämnat rapporter om hur skattesubventionerat pensionssparande skulle utformas. Att finansinstitut vädrar morgonluft för privata lösningar är en klar indikation på färdriktningen när pensionssystemet fallerar.
De som blir lidande är arbetare i LO-yrken som med låg blivande pension inte har råd med privat pensionssparande.
Det är för att inte överge dessa lågavlönade i LO-yrken som regeringen nu inför inkomstpensionstillägget med tillfälligt stöd från Centern och Liberalerna.
I längden är dock en höjd pensionsavgift den enda rimliga vägen för att Sverige ska slippa vara det enda land i Norden där andelen fattigpensionärer ökar.
Socialdemokraterna måste driva på för att förbättra pensionssystemet så att det långsiktigt klarar en rimlig allmän pension även för LO-anslutna.