Hur skulle världen se ut utan socialdemokratin? Frågan ställs av Jenny Andersson, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, i en ny välskriven och tänkvärd essä utgiven av Verbal-Katalys.

Hennes svar är att kaos och apokalyps väntar. Utan en socialdemokrati som motvikt blir kapitalismen omänsklig och omoralisk.

Socialdemokratin i Europa är i många länder på defensiven. I Tyskland ledde samarbetet med Merkels CDU till en kollaps för partiet.

I Nederländerna backade Socialdemokraterna i valet 2019 från 24,8 procent till endast 5,7 procent efter en mandatperiod i regeringssamverkan med liberala VVD.

I Frankrike är socialistpartiet en spillra av vad det en gång var. Socialdemokratin är inte längre den definierande kraften. 

Högerpopulism och nationalism är i stället på frammarsch i flera länder. Populismen är som anden i flaskan.

När den väl har sluppit ut ur flaskan är den svår att få tillbaka in i den. Vänstern famlar kring hur högerpopulismen ska mötas.

Med vänsterpopulism, identitetspolitik eller att orientera sig efter GAL/TAN-skalan?

Nej, menar Jenny Andersson. Det var ett ödesdigert misstag av socialdemokratin att inte se hur kapitalismen omformades av 90-talets skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar.

Finansmarknaden blev en jätten Glufs-Glufs byggd på fiktiva värden. Kunskapsekonomin och tjänstesamhället blev inte jämlikt av sig självt.

Tvärtom, de rika drog ifrån och drar fortfarande ifrån. Gigekonomin gav otryggare och sämre avlönade jobb för det växande prekariatet. 

Jakten på medelklassväljare som röstar med plånboken gynnar de konservativa och liberala partierna.

Det växande avståndet till makten och arbetarklassens känsla av att inte vara sedd göder högerpopulismen.

Så vad ska socialdemokratin i Europa och Sverige göra?

Jenny Andersson skriver att januariavtalet var moraliskt nödvändigt, men strategiskt förödande. Ja, det är en riktig beskrivning. Att sänka skatten för de mest högavlönade, luckra upp arbetsrätten och privatisera arbetsförmedlingen får inte vara socialdemokratisk politik.

Det övergripande målet för partiet kan inte vara att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Det måste vara högre och djärvare än så. 

Varför inte pröva att aktivera höger-vänsterskalan på allvar? Det finns en folklig majoritet som inte vill ha några vinster i välfärden.

En majoritet vill ha större satsningar på äldreomsorgen och sjukvården, när pandemin har visat hur stora bristerna är.

Driv sådana frågor stenhårt så kanske partiet vänder den dalande trenden i nästa val, i stället för att ängsligt undra hur de ska få en parlamentarisk mellanmjölksmajoritet i nästa riksdag.

Ska det lyckas krävs ett upplysningsprojekt om att ett annat samhälle är möjligt. Det blir en tuff uppgift när media och tankesmedjor lutar kraftigt åt höger. Men folkbildning från grunden har arbetarrörelsen lyckats med förr och det får inte vara omöjligt nu.

Pandemin har visat att de nyliberala lösningarna på kriser inte fungerar. Det kommer de inte att göra i klimatkrisen heller.

Jenny Andersson är beredd att slakta den heliga kon om evig tillväxt som lösningen på alla samhällsproblem. Hon vill hellre prata om fördelningspolitik än om ständig tillväxt. 

Det är en diskussion som behöver tas i arbetarrörelsen. Hög tillväxt ger inte automatiskt mer lycka, särskilt inte när den konsumeras på fel saker och fördelas på fel sätt.

Fler sovmorgnar och längre semester ger kanske mer välmående än att byta mobiltelefon vartannat år.

Klimatet skulle definitivt må bättre av det. Det är läge att börja bygga det gröna folkhemmet 2.0.