Unga män från arbetarklassen löper sju gånger större risk att lagföras för brott än unga män från överklassen.

Men jämför man dem som är födda i Sverige med dem som är födda utomlands är skillnaden väsentligt mindre.

Siffrorna kommer från tankesmedjan Katalys 752 sidor långa tegelsten om det svenska klassamhället, ”Klass i Sverige”, som är skriven av ett 40-tal forskare och utredare.

Kriminalitet är en klassfråga. Men trots att utlandsfödda svenskar är överrepresenterade inom arbetarklassen förväxlas ändå klassproblematiken med etnicitet.

Det är inte så konstigt. För det är svårare att förklara problemen med 752 sidor klassforskning än att se det mörka håret på dem som gör skit och dra slutsatsen att problemet sitter i hårfärgen.

Den förklaringen kräver bara att man säger ett ord.

Ett faktum som den konservativa högern med Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen tagit fasta på när de envisas med att sätta ett likhetstecken mellan kriminalitet och invandring.

Även liberaler letar med lupp efter en annan förklaring än klass.

I Sveriges största morgontidning, liberala Dagens Nyheter, har man bland annat propagerat för att ”enkla jobb”, läs sänkta löner, skulle vara ett effektivt sätt att motverka gängkriminalitet.

Ett mer färskt exempel på en låtsaslösning är Robert Hannah, integrationspolitisk talesperson för Liberalerna, som tycker att Spotify borde rensa bort den kriminellt belastade rapparen Yasin från sina rekommenderade spellistor. 

Gangsterrap pumpas ut från tonårsrum i både Rinkeby och Djursholm. Men brottsstatistiken bland de unga invånarna ser helt olika ut, trots att det bara skiljer en 20 minuters bilfärd mellan de två områdena i Stockholm. 

Skillnaderna i utbildning och ekonomi kan inte heller vara större.

I Sverige är det postnumret som bäst förutser vilken kvalitet på undervisningen ett barn kommer att få enligt OECD.

De med lägst inkomst i Sverige tjänar bara 6,7 procent av vad den rikaste procenten tjänar visar siffror från SCB och enligt Skolverket kan en fjärdedel av ett barns betyg härledas till föräldrarnas inkomst och utbildning.

Är du en arbetarklassunge från Rinkeby, eller för den delen ett barn ur arbetarklass var som helst i Sverige, är du därmed dömd till en mycket sämre start i livet än din kamrat från Djursholm av den enkla anledningen att du råkade födas in i fel familj.

Borgerligheten älskar att prata om meritokrati. Det vill säga att alla barn har lika möjligheter, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Men faktum kvarstår: ekonomisk ojämlikhet och meritokrati är en ekvation som inte går ihop.

Att tackla orsaker och inte bara konsekvenser är en bra utgångspunkt om man vill bekämpa kriminalitet på riktigt. Något som otaliga socialarbetare, kriminologer samt den nuvarande rikspolischefen pekat på hela tiden.

Men i en samtid där klassanalysen vittrat sönder är det inte många som vill lyssna.

Vi får hoppas att Katalys nya bok är startskottet på en bred diskussion om klassfrågor i Sverige. Så vi besparas låtsasförslag på riktiga problem.

I Djursholm blir man inte kriminell av gangsterrap. Inte i Rinkeby heller för den delen.

Men som borgerlig politiker eller ledarskribent är det säkert skönt att skylla ifrån sig när man vägrar att erkänna att vi lever i ett klassamhälle.