”Våga ta ansvar för att andra inte ska lida av ensamhet”
Under pandemin måste vi hjälpas åt att bryta den ofrivilliga ensamheten. Det skriver Anna Wallentheim i en personligt hållen debattartikel om en av pandemins minst omdiskuterade ämnen: hur vi mår när de sociala sammanhangen försvinner.
Ibland har man de där dagarna när inget känns bra. När allt känns grått. När minsta känsla får tårarna att rinna ner för kinden. När man känner sig ensam.
Vi har dem nog alla. Men kanske innehöll 2020 lite fler sådana dagar än vad ett ”normalt år” vanligtvis har. I alla fall är det min erfarenhet. Och den skrämmer mig lite nu när vi kommit in i 2021.
I veckan hade jag en sån dag. Jag tror jag grät till och från hela dagen. Från stunden jag vaknade till stunden jag la mig. Ibland för att jag tänkte på något eller någon och ibland bara kom tårarna medan jag jobbade utan att jag ens visste varför.
Jag tror aldrig förr jag verkligen förstått vad ofrivillig ensamhet innebär förrän nu.
Hela veckan har jag spenderat hemma. Ensam. Framför en skärm med videomöten dag ut och dag in. En vecka där dottern är hos sin pappa och hennes rum ekar tomt.
Fysiskt hann jag träffa mina föräldrar i 5 minuter en kväll när jag lämnade ett papper. Men utöver det? Isolerad. Ensam. Och häromdagen gjorde det ont.
Isoleringen och ensamheten får mina känslor och mitt humör att uppvisa sidor hos mig själv jag inte tycker om. Ena dagen gråter jag för allt. Andra dagen känslokall och apatisk.
I dag mår jag dock bättre. I dag funderar jag i stället på hur och vad vi bör göra för att bryta människors ensamhet trots pandemin. Och hur vi måste fortsätta jobba med det även när livet återgår till det ”normala”.
För även då finns den. Och den är livsfarlig.
Den ofrivilliga ensamheten finns överallt. Bland unga och gamla. Bland kvinnor och män. Bland människor med olika bakgrunder och livsstilar. Bland de som ler bakom skärmen.
Kontakten med en annan människa kan ibland vara tillräcklig för att stå ut med ensamheten. Tillräcklig för att stå ut med smärtan och ångesten den ger
Vi har skapat ett samhälle där vi trots oändliga digitala möjligheter kan reagera, interagera och samtala med varandra ändå känner oss mer och mer ensamma.
Och detta är en negativ och farlig utveckling. För individen och samhället. För det fysiska och det psykiska välbefinnandet. För folkhälsan.
2019 registrerade Självmordslinjen 37 000 samtal och 2020 var den siffran över 78 000. Och siffror från Äldrelinjen under 2020 visar att de har tagit emot fem gånger så många samtal som 2019. Fem gånger.
Och båda linjerna menar att det ökade trycket bla beror på den fysiska isoleringen och ensamheten.
Som kultur- och idrottpolitiker är jag övertygad om att kulturen, folkbildning, idrotten och civilsamhället spelar en avgörande roll för gemenskapen i vårt samhälle.
Som gör att vi hittar ut. Som gör att vi rör på oss. Som gör att vi kan skratta och gråta med andra. Som gör att människor med olika bakgrunder, åldrar och kön möts. Som skapar vänner för livet.
För detta är verkligen områden som gör skillnad. Områden som vill vara med och göra skillnad, både i dag och i morgon.
Men pandemin ställer till det. Och organisationer, föreningar och människor som vill hjälpa till har det idag svårt. Som ledamot i Sveriges Riksdag har jag jobbat med dessa frågor sen pandemins start.
Försökt hitta undantag. Försökt hitta öppningar. Jobbat för stödpaket. Lyssnat och samtalat. För ska dessa viktiga områden överleva pandemin behöver de hjälp. Lokalt. Regionalt. Och nationellt.
Jag är tacksam och stolt över de stödpaket regeringenpresenterats till idrotten och kulturen. Tacksam och stolt över hur föreningslivet krokar arm och skapar nya nätverk för att presentera gemensamma lösningar och öppningar.
Tacksam över de kommuner som stöttar de lokala föreningslivet med egna bidrag, hyreslättnader med mera. Tacksam över hur människor över hela vårt land köpt säsongskort och stödbiljetter trots att matchen eller föreställningen inte ens går att se.
Men mer behöver göras. Och jag kämpar vidare utifrån den roll jag har. Vilket även andra politiker, på alla nivåer måste göra.
För föreningarna. För våra egna och andras välmående. För att bryta den ofrivilliga ensamheten i samhället. För att skapa mötesplatser där människor kan mötas.
Under tiden kan dock DU göra skillnad. Kontakten med en annan människa kan ibland vara tillräcklig för att stå ut med ensamheten.
Tillräcklig för att stå ut med smärtan och ångesten den ger. Ett hej, ett samtal eller sms kan betyda allt.
Håll i. Håll ut. Håll kontakten.
Tillsammans gör vi skillnad.