Suhonen: Klyftorna lika stora som på 1940-talet
De ekonomiska klyftorna i Sverige växer och är nu lika stora som på 1940-talet. Det är dags att tala om klass igen, säger Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, som i dag publicerar ”den största genomgången av det svenska klassamhället någonsin”.
– Finns klass? Det var en diskussion som ofta fördes när jag var ung socialdemokrat för 15 år sedan, säger Daniel Suhonen.
– Tony Blair, Mona Sahlin och andra ansåg att klass hade spelat ut sin roll. Att alla var medelklass. Jag höll aldrig med om det.
För klass är ett faktum, hävdar Daniel Suhonen: Det syns i statistiken, och det går att känna det i kroppen.
I flera år har Daniel Suhonen talat om klass på fackliga kurser och på ombudsmannautbildningen på Runö folkhögskola.
Han har bett deltagarna att berätta om sin uppväxt och sina liv i dag. Och säger sig ha slagits av hur starkt gensvaret har blivit.
– Det politiska och fackliga engagemanget bottnar i klassfrågorna. Ändå talar vi sällan om klass. Vi har inget språk för det. Arbetarrörelsen har saknat en tydlig klassanalys.
Det vill Katalys råda bot på med ”Klass i Sverige”, en 750 sidor lång genomlysning av det svenska samhället. Daniel Suhonen hoppas att den ska finnas på bibliotek, fackexpeditioner, hos ABF och i många svenska hem.
I boken tecknar en lång rad forskare och utredare bilden av ett land som gick mot ökad jämlikhet och demokratisering under 120 år. För att någon gång kring 1980 byta riktning.
Efter fyra årtionden av ”nyliberal motreformation” är Sverige nu ett land med större förmögenhetsklyftor än övriga Norden och Västeuropa. De ekonomiska klyftorna i Sverige växer och är nu lika stora som på 1940-talet, enligt boken.
2002 ägde den rikaste procenten 18 procent av förmögenheterna, i dag 42 procent. 15 familjer, med Wallenberg i spetsen, kontrollerar företag värda nära 5 000 miljarder.
Sedan sekelskiftet har skatteuttaget sjunkit från omkring 50 procent av BNP till 43,5 procent. Något som har urholkat basen för den generella välfärden, samtidigt som de rika har fått skattesänkningar, enligt bokens analys.
Att klassamhället hårdnar märks på snart sagt alla områden, anser Daniel Suhonen.
– Ta debatten om kriminaliteten, som förs i förtäckta etniska ordalag. Det relevanta är att tala om den som en klassfråga.
– Risken att drabbas av brott är mycket större i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Och det är sju gånger vanligare att unga killar från utsatta miljöer lagförs för brott än grabbar från välbärgade hem.
Daniel Suhonen är socialdemokrat, men anser att Socialdemokraterna är medskyldiga till de ökande klyftorna genom att passivt acceptera dem.
– Pandemin har satt klassamhället i blixtbelysning. Låginkomsttagare löper mycket högre risk att dö.
– Men då har Socialdemokraterna yttrandeförbud. De kan inte säga att vinstjakten i välfärden är en del av problemet – för i januariavtalet har de förbundit sig att inte lyfta den frågan.
Hur klass ska definieras diskuteras utförligt i boken. Klassamhället har förändrats de senaste årtiondena och bland annat fått en etnisk dimension.
Att de anställda i LO-yrken blivit färre medan TCO och Saco växer tas ibland till intäkt för att arbetarklassen är på väg att försvinna.
Men definierar man klass utifrån människors inkomster och ställning i produktionen hör varannan löntagare till arbetarklassen – eller fler, enligt Daniel Suhonen.
– Att ojämlikheten ökar beror till 60 procent på politiska beslut. Det spelar roll vilken klass som sätter tonen i samhället, säger Daniel Suhonen, som än en gång hämtar en bild från de fackliga kurserna på Runö:
– Det där suset som går genom ett gäng ombudsmän när de upptäcker att arbetarklassen är i majoritet… och frågar sig: Varför går då inte politiken i vår riktning?