Efter fyra års arbete har Arbetsmiljöverket lagt fram mycket genomgripande förslag till ändringar av verkets föreskrifter.

Och genast reagerar LO-ledningen. I en debattartikel i SvD i dag går de ut med en mycket skarp sågning av hela förslaget.

Kritiken är dock inte ny. Redan när arbetet drogs igång stod det klart att det skulle leda fram till en försämring av arbetstagarnas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö, speciellt inom privat sektor.

Arbetsmiljöverket har alltså haft tid på sig att ta in kritiken och ändra inriktning, om de velat.

Men i stället har Arbetsmiljöverket följt den trend av tydlig nyliberal politik som skapats genom de senaste årens politiska påverkan.

Det senaste året har till exempel bjudit på en regeringsutredning som ivrigt påhejad av mittenpartierna föreslog att lagen om anställningsskydd skulle skrivas om till stark fördel för arbetsgivaren. 

Det senaste året har också medfört en attack mot skyddsombudens arbeten på våra arbetsplatser. Centern och Liberalerna stoppade gemensamt arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks förslag att ge regionala skyddsombud tillträde till underleverantörers, ofta oorganiserade, arbetsplatser.

I takt med att dessa arbetsplatser blir allt vanligare var Nordmarks förslag helt nödvändigt för att inte försämra skyddsombudens möjligheter till inflytande.

Men att stoppa skyddsombuden och förskjuta balansen till arbetsgivarens fördel var uppenbart viktigare för mittenpartierna än att värna en god arbetsmiljö.

Nu är det dock varje partis full rätt att hävda sin egen linje. Betydligt värre är det att denna syn på balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare nu också verkar ha letat sig in i Arbetsmiljöverkets ändringsförslag.

Skyddsombudens roll förminskas när förslagen till stora delar förbigår hur arbetstagarnas roll i arbetsmiljöarbetet ska säkras.

Förslagen får därmed en stark slagsida till arbetsgivarpartens fördel.

Det är politisk styrning utan beslutsprocess. Det är myndighetens egen linje utan förankring i regleringsbreven.

Och, som sagt, trots att förslagen manglats i fyra år har inget ändrats i Arbetsmiljöverkets inställning. Myndigheten har inte velat hörsamma remissinstansernas åsikter, och verkets representanter har i de samtal som förts aktivt drivit på för att stryka passusar om arbetslivsinriktad rehabilitering i föreskrifterna om arbetsanpassning och rehabilitering.

Arbetsmiljöverket verkar inte vilja förstå partsordningen på svensk arbetsmarknad. Arbetstagare och arbetsgivare har en lång tradition att förhandla fram fungerande villkor på svensk arbetsmarknad, men det förutsätter att vi har lagar och föreskrifter som inte ger den ena parten större makt och bakbinder den andra.

Efter fyra år av LO:s idoga försök att förklara detta borde Arbetsmiljöverket kunna förstå nackdelen av den slagsida de är på väg att skapa.