ANALYS. ”Arbetslösheten ökar sekund för sekund. En hel generation håller på att förlora sin framtid.”  

Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankschef, varnade i mars i år för att åtgärderna mot smittspridningen kunde få värre följder än själva viruset.

Hon krävde ”ett slutdatum” för nedstängningen, så att människor och företag skulle kunna se framåt och planera. 

Åtta månader senare har smittspridningen tagit ny fart. Något slutdatum är inte i sikte. Och Kerstin Hessius, vars synpunkter uppfattades som hjärtlösa, avböjer numera intervjuer. 

Hur rimliga hennes varningar var är fortfarande svårt att säga. Men jämförelser med tidigare kriser säger en del om vilka krafter som är i rörelse.

Arbetslösheten har landat på högre lägstanivå efter varje kris

• 90-talskrisen
• IT-kraschen tidigt 2000-tal
• Finanskrisen 2008

I början av 1990-talet låg arbetslösheten mellan 2 och 3 procent. Efter 1990-tals­krisen har den aldrig sjunkit under 5,5 procent. Efter finanskrisen 2008-2010 är 5,9 procent den lägsta kvartalsnoteringen.

När Sverige gick in i 1990-talskrisen låg arbetslösheten mellan 2 och 3 procent. Den har aldrig sjunkit till de nivåerna igen.  

Före krisen hade 84 procent av de vuxna i Sverige ett jobb att gå till. Dit har vi aldrig nått tillbaka. 

På sätt och vis lever vi fortfarande med följderna av krisen. Åren kring 1990 hade Sverige i stort sett ingen långtidsarbetslöshet. Krisen skapade den. Och den blev kvar. 

Flera faktorer gör det svårt att komma tillbaka om du går arbetslös länge. Du förlorar kunskaper. Du tappar de informella kontakter som ofta är avgörande för att få jobb.

Och när du söker arbete ser arbetsgivarna din långa arbetslöshet som en varningssignal.

Det gör övergången från långtidsarbetslöshet till arbete trög. Samtidigt kommer nya arbetslösa till hela tiden. 

När Sverige gick in i finanskrisen hösten 2008 var 55 000 långtidsarbetslösa, det vill säga arbetslösa längre än tolv månader. I februari 2020, just före coronakrisen, var siffran 154 000. 

Antalet ökade alltså trots flera år av högkonjunktur och brist på arbetskraft. Flyktinginvandringen åren kring 2015 bidrog förstås till det. Men det mer grundläggande problemet är att personer som saknar gymnasieutbildning  blir allt mer chanslösa på en arbetsmarknad där kraven hela tiden ökar. 

Långtidsarbetslösheten är nu på väg mot 200 000, en ny rekordnivå. Mycket talar för att det kan bli ännu fler på lite sikt.

När krisen kom bestod nämligen arbetslösheten till största delen av personer med ”svag konkurrensförmåga”, Arbetsförmedlingens term för dem som saknar gymnasieutbildning, är födda utanför Europa, har en funktionsnedsättning eller är 55 år och äldre. 

Nu fylls leden på med arbetslösa som har bättre utbildning och färsk yrkeserfarenhet. När krisen är över kommer de att få jobb först. De som har dåliga förutsättningar knuffas alltså bakåt i kön. 

Coronakrisen kom dessutom i en tid då arbetsmarknadspolitiken brister, eftersom Arbetsförmedlingen har lagt ner kontor och minskat personalen. 

Forskarna vet ganska väl vad som skulle hjälpa de svagaste arbetslösa.

Det första är att det finns gott om arbetsförmedlare, så att de kan agera kontaktnät för dem som inget har. I dag hinns det inte med. 

Det andra är subventionerade anställningar och praktik. Men det verktyget fungerar dåligt under pandemin. Arbetsplatser kan inte ta emot praktikanter när de ordinarie anställda jobbar hemifrån eller är permitterade. 

Det tredje är arbetsmarknadsutbildning. Den har krympts år för år, så att antalet platser numera är mycket lågt.

Den pågående krisen är som gjord för att slå mot unga, nyanlända och personer med kort utbildning, eftersom den drabbar de branscher där de brukar ha bäst chans till jobb, till exempel restauranger och butiker. 

Pandemin kan också skynda på strukturomvandlingen så att den här sortens jobb blir färre på lång sikt. 

Att bli arbetslös i unga år är känsligt. Både svenska och utländska studier visar att ungdomar som blir arbetslösa direkt efter sin utbildning löper högre risk för arbetslöshet också långt senare i livet (effekten finns där även när man tar hänsyn till skolbetyg och social bakgrund).

I utländsk forskning kallas det talande för ”scarring effects”, ärrbildning.

Nu är det ingen naturlag att varje kris måste lämna ärr på arbetsmarknaden. Den ekonomiska politiken spelar stor roll. 

Och i dag råder bred enighet om att staten bör ge massivt stöd för att rädda jobb. Det är en stor skillnad jämfört med 1990-talskrisen, som fördjupades av försvaret av den fasta växelkursen och förlängdes av åtstramningspolitiken. 

Men hur mycket politiken kan göra i det här läget återstår att se. 

Regeringen vill tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna starta om ekonomin med extra jobbskatte­avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter
för unga, sänkt skatt för personer över 65 år och höjda pensioner.

Men de här sakerna kommer knappast att öka efterfrågan och skapa jobb så som i en vanlig nedgång i ekonomin.

Mycket av vår normala konsumtion – restaurangbesök, resor, gym – är ju inte möjlig. Skattesänkningarna leder i stället till ökat privat sparande, något som statistiken bekräftar. 

Vi vet inte när pandemin är över. Men när vändningen kommer får först de korttidspermitterade gå upp till heltid. Sedan får de välutbildade jobb, och de som bara har varit utan arbete en kort tid. 

För dem som står längst från arbetsmarknaden tickar klockan: unga, ny­anlända, människor med kort utbildning och funktionshinder. 

De är de största förlorarna i alla kriser. Men kanske särskilt i denna.