Den välgjorda svensk-irländska dokumentären ”Jihad Jane” som i morgon visas i SVT handlar om hur två amerikanska kvinnor förvandlas till islamistiska fundamentalister.

2009 reser de till Europa för att mörda den svenska konstnären Lars Vilks.

Men när de landar på Irland befinns den kontaktman de mött på ett chatforum och som skulle förse dem med planer vara en enstöring som saknar idéer, mänskliga kontakter och över huvud taget saknar andra kopplingar till omvärlden än en anslutning till samma propagandakanaler via datorn som de båda kvinnorna.

De grips alla tre sedan Colleen LaRose, den av de två kvinnorna som kallar sig ”Jihad Jane”, tröttnat och åkt hem till USA.

En fjärde person grips också. Det är den mystiske man som via nätet uppmuntrat Carrol LaRose att åka.

Denne man befinns vara en tunn, smal, 15-årig teknikfantast med Aspergers syndrom som inte funnit några vänner på High School sedan hans familj flyttat till USA från Pakistan.

Det de alla fyra har gemensamt är uppkopplingen till nätforum där de kan sitta framför datorer och hata, precis som mängder med sverigedemokrater varje dag bänkar sig framför sina datorer för att sprida hat. 

Men att agera utanför datorernas värld är någonting annat. Så vad är det som får de två kvinnorna att lämna chatforumets trångsynta hatbubblor och i stället ge sig ut i den reella världen?

Sakta hör vi berättelserna, från dem själva, från närstående, före detta pojkvänner, hallikar och missbrukare.

De befinner sig båda i en värld av självförakt, droger, misshandel och prostitution. Det islamistiska chatforumet blir deras eget parallella, alternativa universum.

I dag har de alla avtjänat sina fängelsestraff men kvinnornas ambivalens är tydlig.

De bär inte på något större hopp om framtiden. Viljan att vara en del av något tonar fram men skyms av en visshet om att de står utanför och kommer att förbli utanför.

Symtomatiskt nog säger nu ”Jihad Jane”, Colleen LaRose, att hon skulle rösta på Donald Trump om hon fick rösta. Hatets högerpolitik och hatets jihadism framstår som varandras syskon.

Det viktigaste är hatet, hatet som ger samhörighet, inte någon ideologisk övertygelse.

Hoppet finns definitivt inte hos Lars Vilks som i dokumentären främst framstår som en ganska trångsynt man som gömmer sig bakom sin konstutövning.

Till viss del finns hoppet hos Colleen LaRoses tunna 15-åriga USA-kontakt som nu som drygt 25-åring och efter avtjänat fängelsestraff har återupptagit sina studier och reser runt i USA för att varna andra unga att dras in i fundamentalism.

Men framför allt syns hoppet i Colleen LaRoses 14-årige son, omhändertagen av sin mormor och sin styvfar.

Här finns ett sammanhang för honom som uppenbart fungerar.

Och det sätter fokus på vad samhället bör göra för att undvika fundamentalism, såväl högerextrem som islamistisk. De som tar datorpropagandans löften om Jihad, eller om ett rasrent Sverige, om hämnd i intoleransens namn måste få ett alternativ.

Och det kräver politisk handling.

Vi måste montera ned skolsegregationen, bostadssegregationen och de allt större klyftorna i samhället.

Vi måste ge alla medborgare i samhället samma möjligheter till en bra uppväxt med bra skolor, arbetsmöjligheter och inkomster.

Att likt högern och den borgerliga mitten kämpa för ökad segregation i undervisning, bostadspolitik och nedskuren socialtjänst gynnar endast fundamentalismen. 

Ett segregerat land, med nedmonterad välfärd, skiktning av skolorna, ihopskrumpna pensioner, nedmonterad äldreomsorg, allt detta är inte bara en grogrund för den högerfundamentalism som vi sett växa under många år.

Det är också inkörsporten för både fundamentalistisk islam och fundamentalistiska högerkrafter.

Vi måste handla innan vi skapar ännu fler högerextrema mördare på våra skolor, eller ser nya Jihad Jane växa upp.

Just nu diskuteras de utsorterande köerna till de bästa skolorna där arbetarklassens barn förvägras plats.

Just nu diskuteras också de generösa skattestöden till dessa friskolor som inte tar emot arbetarbarn. Regeringens samarbetsparti Centern har förklarat att de ansluter sig till de övriga borgerliga partierna och kräver att dessa utsorterande system ska behållas.

Därmed blockerar de varje förändring.

De borgerliga partiernas stöd till högerextrem och islamistisk fundamentalism kan knappast bli större.