Efter Handelsanställdas strejkvarsel i löneförhandlingarna har flera av de varslade företagen begärt att de anställda ska bekänna vilket fack de tillhör.

De anställda ombeds fylla i en blankett om facklig tillhörighet som är utformad av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel.

Naturligtvis är det här är en riktigt bedrövlig form av brott mot arbetsmarknadens spelregler. Chefernas kartläggning av de anställdas fackliga tillhörighet har ju bara ett syfte: att sätta press på facket inför den hotande strejken.

Denna fackföreningsfientliga attityd lyser än starkare när det står klart att oorganiserade har fått direkta uppmaningar att jobba på som vanligt.

En ren uppmaning till strejkbryteri, alltså, en uppmaning som inte ens är dold.

Är det verkligen den här attityden som arbetsgivarorganisationen Svensk Handel vill ska återkomma på svensk arbetsmarknad?

Ska vi då också återgå till arbetsgivarens 1700-talsmetoder att binda de anställda vid maskinerna?

Eller ska vi hellre återgå till de tider då mängder av vilda strejker hotade både inkomster och företagens produktion?

Det svenska systemet med förhandlingar på arbetsmarknaden är omgärdade av noga reglerade konfliktregler.

Det är ingen tillfällighet. Regler runt hur avtal ska ingås och hur de ska följas är den bästa lösningen för att upprätthålla såväl konkurrenskraftiga företag som rimliga löner och villkor. 

Under avtalstider råder fredsplikt. Mellan avtalstiderna, när nya avtal ska slutas, finns regler för varsel, blockad och strejk.

Men kanske tänker Svensk Handel att en återgång till en norm- och regellös tid ligger i tiden. Centerns och Liberalernas fanatiska stöd för en nyliberal nedmontering av arbetsmarknadens regler kanske har givit Svensk Handel blodad tand.

Facket, Handelsanställdas förbund, behåller dock en civiliserad attityd när de råder anställa att vägra fylla i arbetsgivarens blanketter om facklig tillhörighet.