Förblindade av en politiskt styrd antipati mot fackliga organisationer övergav Centern och Liberalerna i våras ambitionen att få ned dödstalen på svenska arbetsplatser.

Det låter drastiskt, och väldigt hjärtlöst. Men det är tyvärr en följd av den ideologiska låsning som finns inom svensk mittenpolitik.

Det som hände i våras var att de två partierna röstade nej till ett förslag från arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om ökat tillträde för regionala skyddsombud.

Därmed fick Centern och Liberalerna tillsammans med högerpartierna ihop en majoritet mot förslaget.

Bakgrunden var att facket i dag måste ha minst en medlem på en arbetsplats för att de regionala skyddsombuden ska få komma på besök.

Eva Nordmark ansåg att det borde räcka med att företagen följer kollektivavtalen.

Det sorgliga är att Eva Nordmarks förslag inte ens var ett försök att flytta fram några positioner. Det var endast ett försök att förhindra en försämring av arbetsmiljöarbetet.

Regeln om att det krävs minst en medlem på arbetsplatsen slår nämligen framför allt mot anställda på de företag som hyrs in i de allt vanligare entreprenörskedjorna. Allt fler arbetsplatser utestängs alltså från det arbetsmiljöarbete som de regionala skyddsombuden kan hjälpa till med.

Att utgå ifrån kollektivavtal i stället för fackliga medlemmar skulle åtminstone till en del förhindra nedmonteringen av skyddsarbetet.

Det skulle också värna andemeningen i det regelverk som finns. Där sägs att skyddsarbetet på svenska arbetsplatser främst ska ske i samarbete mellan arbetsgivare och anställda.

Det borde vara en självklarhet.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter för det systematiska arbetsmiljöarbetet är helt uppbyggt på en dialog mellan företag och anställda.

I den centerpartistiska motion som låg till grund för mittenpartiernas nejröster föreslogs i stället att systemet med regionala skyddsombud, och därmed dialogen mellan företag och anställda, först borde utvärderas.

Detta trots att all empiri redan visar att arbets-miljöarbetet fungerar som bäst när arbetsgivare och arbetstagare arbetar tillsammans inom ramen för en styrande arbetsmiljölagstiftning.

Som LO:s expert Cyrene Waern har visat är systemet dessutom redan grundligt utvärderat och all statistik redan tillgänglig.

Men det är inte de goda resultaten som sticker Centern och Liberalerna i ögonen.

Det är att arbetstagarna genom fackligt utsedda skyddsombud är delaktiga i arbetsmiljöarbetet.

Centern och Liberalerna vill därför lyfta bort möjligheten för de anställda att påverka sin arbetsmiljö och överföra all tillsyn till Arbetsmiljöverket.

Skyddsarbetet ska alltså endast bedrivas utifrån lagstiftningens grundläggande ramverk, inte utifrån en dialog mellan arbetsgivare och anställda, vilket innebär en kraftig nedmontering av arbetsmiljöarbetet.

Enligt Claes Thim, regionalt skyddsombud vid El-ettan i Solna, är det på arbetsplatser med få eller inga fackliga medlemmar som den värsta arbetsmiljön återfinns.

Att ge de regionala skyddsombuden ökad besöksrätt skulle gynna den dialog som krävs för en förbättring.

Här blir Centerns och Liberalernas linje plötsligt begriplig. Den antifackliga linje som de båda mittenpartierna står för, och som vi har sett i turerna kring lagen om anställningsskydd, är drivkraften även i deras syn på de regionala skyddsombuden. 

Fackens inflytande ska motverkas på alla områden, även när det gäller de anställdas säkerhet.

Efter mittenpartiernas nej i våras lovade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att fortsätta driva frågan och ”påvisa hur viktigt det är att vi gör allt som står i vår makt för att ge rätt förutsättningar för både skyddsombud och regionala skyddsombud”.

När jag ringer arbetsmarknadsdepartementet för att få en lägesbeskrivning möts jag av beskedet att frågan fortfarande bereds.

Men Eva Nordmark måste hålla fast vid sin linje och fortsätta driva sitt förslag mot Centern och Liberalerna.

Att låta olyckorna öka för att anställda ska fråntas makt är en nyliberal avart som försämrar för både företag och personal.