Har du träffat en strålande lycklig fackligt aktiv människa?
Arbetets krönikör om vilka som ändå står handfast kvar när andra har lämnat arbetsplatsen eller fotbollsplanen.
Jag har alltid gillat skeptiska och ifrågasättande människor.
Många kallar dessa samhällsbärare för bakåtsträvare och olyckskorpar, men redan när jag var barn skrattade jag åt beska, surmulna kommentarer om samhällets utveckling från mina föräldrars vänner.
I dag skrattar jag åt, och med, äldre byggnadsarbetares kommentarer i byggboden.
Där glöms inte en oförrätt. Inte en galen och omöjlig arbetsorder. Inte ett svek från fackledningen. Inte ett omotiverat varsel om uppsägning.
Samtidigt lever de framåtsträvande, flexibla ja-sägarna parallellt vidare på arbetsplatserna i sin fluffiga tillvaro.
Det är okej. Det kan vara småtrevligt på fredagarna när de rullar fram grillarna på arbetsplatserna.
Om vi skulle åka ur serien är det samma skeptiska, negativa och kärleksfulla människor som skulle stå där på läktaren när vi möter laget Friska viljor i division 1 i april 2021
Men när de glada gamängerna konfronteras med den hårda verkligheten får de inse att dysterkvistarna inte är så dåliga att ha. De som står upp när försämringar lanseras på löpande band, avtalen inte följs och las-listan tappats bort.
Jag har sällan träffat en gladlynt och strålande lycklig fackligt aktiv människa. Eller någon annan som på något sätt står upp för arbetarnas sak.
Det är ett jobb i motvind, helt enkelt, ofta helt ideellt. Ett uppdrag för oss skeptiker och negativa.
Så är det också att vara fotbollssupporter i min hemstad Västerås. Klubben är Västerås sportklubb och publiken består, uppskattningsvis, till 99 procent av min favoritkategori – dysterkvistarna.
Läggningen är inget vi valt som något slags fetisch. Klubben i vårt hjärta har i princip varit i fritt fall i 25 år med det ena katastrofala bokslutet efter det andra.
Vi supportrar räddade klubben från konkurs senast 2014 genom att swisha ihop tre miljoner kronor till de mest akuta skulderna och fordringarna.
Andra klubbar har sedan dess följt vårt exempel men aldrig med samma glasklara resultat: Vi räddade verkligen klubben.
Men på läktaren är det alltjämt grinigt och gnälligt. Ämnen som dryftas är att vi inte klarar av trebackslinjen. Spelar vi med fyra görs det för vidlyftiga utflykter på vissa håll.
Domaren är alltid under all kritik. Och ramlar någon för lätt nära ståplats kan denne räkna med en utskällning på bred västmanländska.
Nu spelar VSK i alla fall i Superettan för andra säsongen i rad. Det är länge sedan det hände sist. Men det går inte på räls direkt.
En sak står i alla fall klar: Om vi skulle åka ur serien är det samma skeptiska, negativa och kärleksfulla människor som skulle stå där på läktaren när vi möter laget Friska viljor i division 1 i april 2021.
Lika säkert är det oss du möter i fackklubbarna.
Vi som inte lägger oss ned efter en tackling och som aldrig slutar ifrågasätta det orimliga i arbetslivet.
Fotnot: David Palmroth är ny krönikör i Arbetet. Han jobbar som plattsättare i Västerås. Han är medlem och förtroendevald i Byggnads och ett hängivet fotbollsfan på fritiden.
