Trägen vinner, vare sig det gäller hårdrock eller bögeri

ESSÄ. 1990 står Rob Halford och Judas Priest, bandet han sjunger i, inför rätta. Fem år tidigare har två unga män, James Vance och Raymon Belknap skjutit sig i huvudet efter att ha lyssnat på deras Stained Class-skiva.

Det hävdas i åtalet att Judas Priests cover på Spooky Tooths ”Better by You, Better Than Me” innehåller dolda budskap. 

I refrängen påstås någon säga ”do it”, och om man spelar den baklänges anser målsägandes advokater att man kan höra ”try suicide”, ”sing my evil spirit” och ”fuck the lord, fuck all of you”. 

I slutet av åttiotalet var hårdrocken allt för mig och några kompisar som snart skulle börja mellanstadiet i Närlundaskolan. Vi var lite för små för Judas Priest, i stället hette husgudarna sånt som Mötley Crüe, Guns’N’Roses och Skid Row. 

Det var spännande att lyssna på musik som ens föräldrar inte förstod, och jag fyllde ritblock med ”hårdrockare”, taggtrådstateringar, läderbyxor, långt hår och pilotglasögon.  

Vi tog bussen och tunnelbanan till Punkt Shop på Sergelarkaden, fingrade på nitarmband och döskallesjalar, sparade månadspengen för att se konserter på globen och isstadion.

Stod i kö i fyra timmar på Mega Skivakademin för att få Alice Coopers autograf på en uttvättad t-shirt (som min mamma senare tvättade för att den skräpade på golvet: gråt och tandagnissel). 

De strejta vännerna var toppen men det fanns saker som inte gick att dela med dem. Det bor nog en only gay in the village i varje bög. Den jäveln ska hållas kort

Hårdrockslivet såg från en barnhorisont ut som perfektion; en evig tonårstid så som den verkar för någon som ännu inte blivit tonåring. Partaj, spelningar, groupies, dyrkande fans och häftiga kläder. 

Vi såg på raspiga VHS-kopior av promotion-videor med Mötley Crüe och Decline of Western Civilization part 2, inspelad från TV 1000. Inte för ett ögonblick uppfattade vi det tragikomiska och ibland rent patetiska i att turnera jorden runt och ha dumihelahuvet som livsstil.  

I Rob Halfords självbiografi Confess skriver han att han flera gånger utsattes för sexuella övergrep som ung. Det beskrivs torrt och faktiskt. 

Halford berättar inte för någon. Utvecklar ett allt mer avancerat missbruk under åren på turné, samtidigt som hans stjärna stiger högre och högre, tills han i pressen utnämns till hårdrocksgud – Metal God. 

Han är allt det där vi drömde om, men samtidigt osäker på om bandmedlemmarna vet att han är bög. På motorvägsstoppen försvinner han iväg till toaletterna för att cruisa efter kuk och mänsklig närhet genom ett hål i toalettbåsens skiljevägg. 

Halford är en bloke från Walsall, och i Walsall håller man minsann käften som sina känslor. 

Detta och den homosocialitet som råder i bandet hindrar honom från att dela med sig av känslor som håller på att svämma över. Beroenden som kopplat grepp om honom och rädslan för att svika fans, band och familj genom att vara den han är. 

Och kanske skulle man här vänta sig någon sorts rannsakan, en idé om hur annorlunda saker skulle kunna ha varit, om vikten av kommunikation och att vara sann mot sig själv och andra. Men det är inte in Halfords inställning till livet. 

Han är glad att bandet låter honom ha sitt privatliv i fred och aldrig frågar vad som står på. När han väl hamnar på rehab efter ett misslyckat självmordsförsök, ringer han bandet och berättar att han är alkoholist. ”Det är du inte”, svarar de. ”Du gillar bara en drink precis som vi!”. 

Så småningom inleder han problematiska relationer med män som likt honom inte är färdiga med vem de är. Han bedömer på ganska lösa grunder männen i sina misslyckade kärlekshistorier som egentligen strejta. Avfärdar idén att de kunde vara bisexuella, eller smygbögar plågade av samma inre kaos som han detaljerat beskriver genom hela boken. 

En sorts ”only gay in the village”-mentalitet skymtar fram mellan raderna, kanske inte så konstigt efter alla år som Metal God i garderoben.

Men Halford beskriver också den magiska känslan av att skapa sin identitet genom små pusselbitar i en värld som inte ännu är uppkopplad.

Bandet och musiken är hans allt, men det finns ett hemligt rum i hans hjärta inga turnéer eller uppträdanden på BBC kan fylla. 

En bok med homoerotiska foton av Bob Mizer på en toalett, en porrtidning i New York, drömmen att få läsa ett nummer av hbtq-blaskan The Advocate när turnén landar i San Francisco. Byggstenar till ett annat möjligt liv som lurar någonstans bortom horisonten.  

När jag började högstadiet hade punken och grungen ersatt hårmetallen vi älskat så mycket. Om jag och kompisarna lyssnade på hårdrock var det de tyngre skolorna som gällde.

Judas Priest hörde vi bara på Beavis & Butthead – en elak parodi på de coola killar vi nyss velat vara. 

En ny tid präglad av ekonomisk kris i världen och senpubertet i kroppen, krävde starkare tobak helt enkelt. Samtiden höll med. 

Det gör även Halford, som vid det laget lämnar Priest och bildar bandet Fight som lutar sig mer mot thrash och svängig metal av Pantera-snitt. Efter ett par skivor med Fight går han vidare till industri-inspirerade projektet 2wo som släpper en oälskad skiva och spelar shower i Europa inför 12 betalande. 

Men i samband med det släppet gör han den intervju med MTV som förändrar allt. Den där han förvånar sig själv med att komma ut som bög inför en internationell tv-publik.  

Judas Priest blir aldrig dömda för de påstådda baklängesbudskapen och när kyrkor brinner i Norge några år senare framstår Halfords positiva texter om att ta sig an världen som hemskt oskyldiga.

De kommande trettio åren försvinner hela den farliga auran från den breda hårdrocken som Priest är del av att lägga grunden till. 

Nitbälten köps på H&M snarare än i s/m-butiker, och barnfamiljer åker på nostalgihårdrocksfestivaler för att se pappas eller kanske morfars favoritband. 

Hårdrocken är fortfarande stor men sällan ”betala sportbilar kontant”-stor. Den är ett kneg, som kräver disciplin och hårt arbete. Dumihelahuvudet-mentaliteten visade sig mycket mer tidsbunden än hårdrocken. 

Jag kom ut som femtonåring, tre år innan Rob Halford, i en helt annan tid än den när Judas Priest var som störst. Men ensamhetskänslan som Halford beskriver, den där det känns som att man innebor två världar och det saknas en bro mellan dem, är bekant. 

Högstadiepunkaren var nu på väg mot rejvscenen – till skillnad från Halford har jag aldrig varit någon subkultur särskilt trogen – och det kändes som om bögarna, den handfull jämnåriga som fanns, gillade annan musik, andra kläder, hade andra intressen. 

Han är allt det där vi drömde om, men samtidigt osäker på om bandmedlemmarna vet att han är bög. På motorvägsstoppen försvinner han iväg till toaletterna för att cruisa efter kuk och mänsklig närhet genom ett hål i toalettbåsens skiljevägg

De strejta vännerna var toppen men det fanns saker som inte gick att dela med dem. Det bor nog en only gay in the village i varje bög. Den jäveln ska hållas kort. 

Pusselbitarna föll på plats när jag träffade en vän med rött skägg och ett hjärta av guld. Han var bög men visste mer om metal, punk och konstig musik än vad jag gjorde. 

Vi brukade glida omkring på longboards i Solna och dricka öl, eller rota runt bland skivorna på UFF i Huvudsta. Livet var plötsligt större, mer verkligt. Trägen vinner, vare sig det gäller hårdrock eller bögeri.

På en av våra turer plockade jag upp British Steel med Judas Priest, en skiva från året jag föddes, för en guldtia.

I låten Grinder döljer sig hela den värld som Halford skulle bjuda in allmänheten till, arton år senare: ”Never straight and narrow/I won’t keep in time/Tend to burn the arrow/Out of the line”.